Månad: oktober 2014

Läs på danska – där är alla bokstäver med

Idag trillade jag in på en författarträff. De är fantastiskt lyxigt att leva i en storstad med stort kulturellt utbud. Det går att trilla in på saker mest hela tiden. Och det är den som oftast saknas, tiden alltså. 🙂

Men nu hände det. Ida Jessen samtalade med Harald Hultqvist på Biblioteket Plattan i Kulturhuset. Novellix och Bokcirklar.se.

Ett evenemang i samarbetet med Nordiska Rådet,

Ida Jessen är en dansk för fattare som nu är nominerad till Nordiska Rådets litteraturpris 2014 för sin novellsamling Postkort til Annie. En del av motiveringen: ”Med dessa noveller briljerar Ida Jessen i sin litterära utforskning av de starka banden mellan människor, hur de knyts, hur de bryts. Det är existentiell och psykologisk klokhet i novellform. Men det är även högenergisk prosa med en vibrerande framdrift i språk och komposition, en dämpad berättarröst som samtidigt är full i fan, en överseende humor och drömklara, gåtfulla bilder.”

Harald Hultqvist är Antikrundans bokexpert och samtalspartner i detta möte. Hanns lite underfundiga sätt och tydliga frågor gjorde att samtalet flöt på fint. Språkförbistringen lös med sin frånvaro kanske förutom när Harald, i brist på publikfrågor, frågade om Ida var singel. Då valde hon att svarar på en en annan fråga. 🙂

Ida berättade om sitt författarskap och sina berättelse. Hon skriver om relationer och förhållandet mellan människor. Inte sällan om människor som kan uppfattas som lite utanför, utanför storstaden, utanför sammanhang. Man kan tala om en nordisk melankoli. Små rörelser i de stora sammanhangen. Där tystnaden finns och det ordlösa är helande. – Skam finns alltid närvarande i mitt skrivande, säger hon. Berättelserna har ofta ett kvinnligt perspektiv men utan att kvinnan alltid har huvudrollen. Vi möter kvinnor som längtar och hoppas på kärlek, eller kanske mer håller fast vid förhoppningen om att bli sedda.

På frågan om vad litteraturen kan ge läsaren svarade hon att det är som att vi håller en spegel framför oss, och känner igen någon liten del i spegelbilden. En liten del där vi kan identifiera oss och känna igen. Det hjälper oss att hitta tryggheten i att utforska mer av världen.

Det var ett mycket bra samtal med en författare som bjöd på sig själv. Hon konstaterade att det går utmärkt för oss svenskar att läsa på danska. Den skrivna danskan innehåller alla bokstäver, till skillnad från den talade där ändelserna sväljs. Hon fångade mig där om inte tidigare! 🙂

I Postkort til Annie finns novellen En utflykt som Novellix nu gett ut. Jag köpte den naturligtvis och fick en liten pratstund och en fin signering.

Stockholm Litterature

Stockholm Litterature är Stockholms litteraturfestival som pågick under helgen som gått. Start fredag kväll, slut söndag kväll. Ett arrangemang i samarbete med Moderna museet och Dramaten. Bara det att just dessa samarbetar tycker jag bäddar för något extra.

Som man själv säger på festivalens webbplats: ”Genom att växla mellan samtal och bildkonst, film och performance, uppläsningar och översättarnas introduktioner hoppas vi att insikter och associationer uppstår som är större än de vi har kunnat planera och förutse. Vårt råd är att vara nyfiken och lämna plats för det okända och slumpartade. Vi tror att det är det bästa sättet att uppleva festivalen. Upptäckten är vårt tema.”

Jag inspirerades, upplevde och upptäckte! I ett digert program där jag gjorde ett kort nedslag.

Det blev bara lördag eftermiddag för min del den här gången, men det blev en mycket bra eftermiddag. Jag startade med att titta på mina favoriter i de fasta utställningarna. Matisse, Vera Nilsson, Siri Derkkert… och geten, självklart geten. 🙂

Efter det blev det den tillfälliga utställningen Skulptur efter skulptur med Jeff Koons läckra gigantiska ballonghund och en poesivandring! Mycket trevligt, ett nytt sätt att uppleva en utställning. Ett samarbete mellan Dramaten Lunchpoesi och Stockholm Litterature. Basia Frydman, Bengt CW Carlsson och Sofia Pekkari läste.

Sedan valde jag två läsningar. Att höra en författare läsa ur en egen bok är verkligen något speciellt tycker jag, det ger en extra dimension till berättelsen. Jag gillar det. Den här gången var det utländska författare som tandemläste med en skådespelare. Intressant grepp! Josefine Klougart läste med Julia Dufvenius ur sin bok En av oss sover och Sofi Oksanen läste ur sin bok När duvorna försvann med Björn Granath.

Efter det blev det två intressanta författarsamtal i auditoriet. Nthikeng Mohlele samtalade med Elisabeth Hjorth och Enrique Vila-Matas med Daniel Sjölin via tolk.

Nthikeng Mohele är aktuell med boken Joburg Blues och började sitt samtal med Elisabeth Hjorth, författare och teolog, för en månad sedan och en del av den tidigare mailkonversationen finns publicerad i SvD. Det blev ett intressant samtal om mycket mer än bara litteratur. Enligt O har skrivit mer utförligt om samtalet.

Enrique Vila-Matas, en av den spanskspråkiga litteraturens stora namn, samtalade med Daniel Sjölin via tolk. Här kändes det inte helt klockrent, trots en fantastiskt skicklig tolk! Det blev inte riktigt ett samtal utan två författare på var sin sida som talade om sitt författarskap. Men trots intressant. Vila-Matas bok Bartleby & Co består av en samling fotnoter som berättar om författare som slutat skriva. Själva boken finns alltså inte! Anna skriver mer utförligt om samtalet på Kulturkollo.

Detta är andra året som festivalen arrangeras och jag hoppas på en fortsättning, men med några förändringar.

Det praktiska har en hel del förbättringspotential. Systemet för biljettköp är verkligen inte optimalt, det slutar med att man har en hel bunt A4-papper med utskrifter av biljetter av olika slag som ska visas i olika sammanhang. Mycket bläddrande och irritation! Moderna Museets biljettkassor har också allt för låg kapacitet, köerna ringlar sig lååånga hela dagen. Trist.

Jag kände också att det var svårt att hitta. Vad är egentligen festivalen och vad är museet? Vart ska jag gå, hur ska jag få överblick? Bättre skyltar och information skulle hjälpa mycket.

Men som sagt, en allt som allt mycket trevlig upplevelse.
 

Bokcirkel med Kristina Sandberg

Igår kväll fick jag tillsammans med andra bokbloggare förmånen att bokcirkla med Kristina Sandberg och hennes förläggare Eva Gedin. Kristina Sandberg har skrivit trilogin om hemmafrun Maj i Örnsköldsvik och den senaste boken i serien har blivit nominerad till Augustpriset.

Vi pratade just om böckerna om Maj. Om varför det är viktigt att skriva tre tunga, tjocka böcker om en hemmafru. Om det lilla livet som bara pågår och inte behöver nämnas? Ja, det är väl just kanske därför. Så mycket kunskap och kraft som funnits och finns i kvinnors hemmaliv. Och så mycket skam och tystnad. Dags att ändra på det.

– Jag ville göra något stort! sa Kristina.

Hon berättade om hur hon tänkt innan och undrer skrivandet och hur karaktärerna vuxit fram genom bland annat hennes egen mormor och farmors berättelser, eller tystnad, om sina liv. Hur kvinnor i alla tider kämpat med vardagens sysslor och besvär och klarat av det. Klarat att hålla hemmet rent, magarna mätta och kaffet på bordet i alla sammanhang. Helt enkelt funnits där. Och sällan fått ett tack eller ens förståelse för sitt arbete.

Är det här feministisk litteratur? Är det här arbetarlitteratur? Det var frågor som lyftes i diskussionen. Många hade noterat att flera recensenters lovord hade tillägget ”trots”. ”En fantastisk berättelse! TROTS att det handlar om det lilla livet, hemmafrun.” Hur kan det komma sig att de väljer att formulera sig så? Strukturerna som höll Maj hemma , är uppenbarligen fortfarande väldigt levande. Historien om Maj är verkligen ett tidsdokument, skildrat ur en lite ovanlig vinkel. Från köket. Det är också en beskrivning av en klassresa, Maj kommer ur arbetarklassen och gifter sig in i medelklassen för att till slut vända tillbaka…

Det vi lyfte speciellt och hade fångat och fascinerat oss alla var språket. Det långsamma, utdragna, utförliga språket. Språket som vindlar mellan Majs tankar, ord och handlingar. Ibland vet man inte om hon tänker eller pratar. ”Sa hon verkligen det där?!” Det fångar hennes väsen och oron över att inte räcka till, ger henne direkt en personlighet som jag tog till mitt hjärta även om jag inte alltid gillade henne. Hon känns som en mycket verklig person. Kristina berättade att hon velat använda språket som medel för att skildra Majs liv. Att inte vara så återhållsam och tystlåten utan ösa på ordentligt. Visa allt bakom fasaderna och tystnaden i Majs liv. Lyfta upp det riktiga livet, det mest pinsamma och svåra. Blodet, skammen, ångesten. Skildra den som blir kvar i köket.

Kristina skildrar också personerna runt Maj med mycket värme. Det lyfter historen tycker jag. Det finns en ömsinthet och empati som hon förmedlar nästan omärkligt.

Under kvällen böljade diskussionerna och frågorna var många, jag har bara fångat få. En grupp litteraturälskare som får träffa en omtyckt författare som bjuder på sig själv. Himmelriket. Som tillbehör till diskussionerna fick vi lite snittar och så klart småkakor. Sju sorter. Precis så som Maj skulle bjudit!

Tack Kristina för din generositet i samtalet och tack Norstedts för en fint ordnad kväll. Vi håller alla tummarna för Augustpriset!

Förlagets text om Liv till varje pris, del tre i trilogin:

”Det ska vara ett flott ställe med bra kök, Järvsöbadens hotell och pensionat. Maken Tomas har bjudit Maj och deras tonåringar Anita och Lasse dit över påsken och Maj borde känna sig glad. Om hon bara inte hade haft den här yrseln.

Nu ska hon göra sitt bästa för att vara en sällskapsmänniska med de övriga påskfirarna. Men när hon kostar på sig själv en ansiktsbehandling hos pensionatets skönhetsexpert och känner masken strykas ut över pannan kan hon inte riktigt hålla tillbaka tårarna. Är det bara medelåldern, oron för Tomas stretande med firman och nykterheten? Eller besvikelsen över Lasses slarv sista året i folkskolan och Anitas försvinnande in i böckernas och filmernas värld? Kanske anar Maj hur förändringen har satts i rörelse utan att hon har verklig makt att hejda den.

Liv till varje pris är den avslutande delen i den kritikerrosade trilogin om hemmafrun Maj i Örnsköldsvik. När femtiotalet övergår i ett modernt sextiotal och rivningsvågen även drar fram över den ångermanländska småstaden kommer Majs trygga tillvaro allt mer i gungning. Det är en roman om anpassning och överlevnad och skildrar en familj som levde sitt liv i en tid då det svenska folkhemmet växte fram.”

Dagen efter

Dagen efter, och nu har vi en härlig månad framför oss.

Augustgalan äger rum den 24 november, då får vi veta. Fram till dess kan vi läsa de nominerade böckerna och lära känna nya författarskap och glädjas åt de redan kända.

Jag har inte alls koll på Lyra Ekström Lindbäck och Ida Börjel. Det ska bli mycket intressant

Alkemistens dotter av Carl-Michael Edenborg och Beckomberga. Ett ode till min familj. av Sara Stridsberg, har jag sneglat på och funderat på att lägg i min läsa-hög. Nu hamnar de där.

Steve Sem-Sandberg känner jag till och han har särskilt kommit till mig på senare tid. Rite roligt faktiskt. Han hade en speciell roll i Liv Strömqvist tänker på dig, som jag såg på Elverket för ett tag sedan. Och efter det har jag sett hans bok överallt, och nu blir han nominerad. Jag fick också av en vän veta att han i sitt tidigare författarskap har skrivit sience fiction. Intressant! Jag förstår att hans bok De utvalda berättar en hemsk historia.

Kristina Sandbergs Liv till varje pris läser jag nu. Är precis i sluttampen. En fantastisk bok, och jag kommer att läsa de två tidigare böckerna om Maj också. En historia som behöver berättas om en hemmafrus liv, för inte alls länge sedan. Om det lilla livet, som i mångt och mycket är och har varit osynligt. Jag har också förmånen att få träffa författaren i ett samtal och bokcirkel i morgon. Mer om det senare!

De nominerade på presskonferensen

De nominerade är…

…
 
Många för mig nya, lyckades bara gissa på tre. 🙂
 
Jag trodde verklingen på Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson, men så blev det inte.
 
Men detta innebär ju att jag får lära känna nya spännande författarskap! 
 
 
 
Fler som bloggar om Augustpriset:
http://ordforradet.wordpress.com/
http://www.breakfastbookclub.se/
http://sincerelyjohanna.blogspot.se/
http://teenbookalover.blogspot.se/
http://beasbokhylla.se/
http://bokunge.se/
http://apansattigranen.wordpress.com/
http://boktokig.blogspot.se/

Jag rapporterar om Augustpriset

Snart är det dags… Se presskonferensen kl. 12.15 direkt på Augustpriset.se !

augustpriset.se

Jag twittrar på @kattishj och rapporterar direkt från presskonferensen och löpande så mycket jag hinner. Instagram kommer nog också att bli en kanal, även där som KattisHj.

Jag har också blivit tillfrågad om att skriva lite extra om priset, de nominerade och vinnarna, så följ mig här även framöver!

Augustpriset – dags för nomineringar

I morgon är det dags. De nominerade till Augustpriset presenteras på en presskonferens på Nalen. Spännande, spännande! Amanda Ooms presenterar de nominerade och är också konferencier på den kommande Augustgalan.

Priset delas ju ut i tre kategorier; Årets svenska skönlitterära bok, Årets svenska fackbok och Årets svenska barn- och ungdomsbok. Jag funderar här kring den första.

Den stora frågan; har jag läst någon av de nominerade? Jag hoppas och tror på en blandning av läst och oläst. Jag tror definitivt på Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam och Kristina Sandbergs Liv till varje pris. Båda är böcker som ligger i topp på min bäst-i-år-lista.

Tror också på Klingsor av Torgny Lindgren och Twist av Klas Östergren. Kanske också Therese Bohman och Sara Stridsberg. Och Bruno K Öijer… Och Steve Sem-Sandberg…

Det är svårare att titta längre tillbaka i tiden, de nyaste böckerna ligger mest färskt i minnet. Vad kom för knappt ett år sedan? Vilken bok vill du ha på listan?

Några fler som spekulerar:

I morgon vet vi!

Låt inte den här stan plåga livet ur dig Mona av Anneli Jordahl

Jag har läst Låt inte den här stan plåga livet ur dig Mona av Anneli Jordahl. Jag läste den i ett streck i går kväll. 🙂

”Mona reser från en liten ort i Dalarna till Östersund, som i hennes huvud påminner om New York. Allt känns vidunderligt stort och staden är fylld av konditorier, biografer, danspalats och stiliga militärer. Det svänger i hela kroppen.

Året är 1959 och hon har fått en tjänst som hembiträde hos ett ungt par med en liten dotter. Britt arbetar på kontor och Ove spelar i ett jazzband. De inviger Mona i musikens värld och tar med henne på dansbanor där hon får paradplatsen, längst fram vid scenens kortsida. Den blyge gitar­risten i Oves band försvarar henne i nattvimlet där kvinnornas kroppar ses som allmän manlig egendom. Hon faller.

Många år senare försöker mor och dotter reda ut vad som hände de där ungdomsåren. Ett stort mörker. Det är ju så skönt att få glömma.

Anneli Jordahl har skrivit en roman om en tid fylld av framtidstro. Men samtidigt färgades tillvaron av klasskill­nader och förutbestämda möjligheter. P-piller fanns ännu inte, abort var förbjudet och hederskulturen slog hårt mot ensamstående tonårsmödrar.” – Förlagets text

Det här är en bok som genomsyras av ett grått svårmod. Det finns så mycket hopp inbyggt i Monas flytt och drömmar, men känslan finns där hela tiden att det inte kommer att gå bra.

Historien berättas ur tre olika perspektiv, Monas nutid när hon flyttar till Östersund, Annelis samtal med sin mamma (?) om sin barndom och Haralds, Lisas pappa. Det är ett intressant grepp och ger de olika perspektiv på historien som gör att den lyfter.

Men jag tycker inte riktigt att den lyfter helt. Det blir lite fladdrigt och fragmenterat. Det blir svårt ibland att hålla ihop historien, det känns lite tunt.

Trots det är det en bra berättelse. En berättelsen om en tid i förändring, men där kvinnan fortfarande har väldigt svårt att kunna leva sitt eget liv. En berättelse om klass, kön och fattigdom och människors inskränkthet. Historien sätter sig och ligger kvar i tankarna. Ju mer jag tänker på den desto mer tycker jag om den. Den berör.

Vi pratade om den i bokcirkeln Under kastanjen ikväll, och vi var rätt eniga om vad vi tyckte. Något som vi lyfte speciellt var just tidsandan. Det är ett tidsdokument. Men också miljöbeskrivningarna som är bra. Om man är en Östersundsbo är den förstås extra intressant att läsa.

Författarsamtal – Linda Olsson

Idag berättade Linda Olsson om sin nya bok I skymningen sjunger koltrasten på Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan.

Jag stötte på Lindas författarskap genom hennes bok Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Det var titeln som lockade mig. Så poetisk och lockande. Då, visste jag inte att det var en strof ur en dikt av Karin Boye. Jag tyckte mycket om den boken. Jag kan också tipsa om novellen De blå skorna, Novellix. En liten pärla.

Linda berättade om lite om sitt skrivande. Egentligen tycker hon inte att det är särskilt roligt utan svårt och ångestskapande, berättade hon. Varför, undrade då förstås en läsare i publiken. Eftersom jag måste och inte kan tänka mig ett liv utan skrivande, blev svaret. Och det är väldigt skönt efteråt när allt är färdigt och boken utgiven. 🙂

Hon är bosatt på Nya Zeeland men är ofta i Sverige på längre besök eftersom hon har ett av ina barn här och barnbarn. Två barn med barnbarn på Nya Zeeland. En inte helt lätt tillvaro. Hade jag kunnat bestämma hade jag flyttat hit allihop till Sverige, jag är nog trots allt en europé, sa hon.

Hon började sitt författarskap genom att skriva på engelska, och sedan bli översatt till svenska. Men nu skriver hon själv på båda språken. Samtidigt! Ett omständligt sätt att få fram en text men det fungerar bra för henne. Det började med att hon fick rådet att testa att skiva på det andra språket när hon kört fast, och på den vägen är det. Det som är lite intressant är att det blir två lite olika historier. De är tvillingar, men inte enäggstvillingar, som hon sa. När böckerna nu ges ut på andra nordiska språk, kommer de att översättas från den engelska versionen!

Linda avslutade genom att läsa några sidor ur boken. Och efteråt ringlade kön lång mellan bokhyllorna.

Jag återkommer med en recension framöver… 🙂

Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie

Nu har jag sent om sider läst klart Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie. Kanske sist av alla. 🙂

”Ifemelu och Obinze blir kära redan i tonåren i Nigeria. Hon får ett visum för att studera i USA, och meningen är att han ska följa efter. Men attacken mot World Trade Center kommer emellan. Män från afrikanska länder får ännu svårare att ta sig dit.

Det går bra för det mesta bra för Ifemelu, hon får vänner och har förhållanden, och startar en en uppmärksammad blogg om öppen och dold rasism i USA. För aldrig har hon varit så medveten om begreppetn ras som där. Obinze reser till Storbritannien men kastas ut för att han saknat papper. Till slut går det bra för honom också. Väldigt bra. Han blir en rik man i det demokratiska Nigeria, gifter sig och får barn.

När Ifemelu återvänder hem är det oundvikligt att de återupptar sin förbindelse. Där ställs de inför sitt livs svåraste beslut.” – Förlagets text

Det här är en historia som berörde mig och oroade. Ifemelus liv är för mig främmande och annorlunda, så mycket att jag ibland har svårt att förstå henne. Men, efter att ha läst kanske jag förstår lite bättre. Det är också en rolig historia med många leenden.

Hon öppnar ögonen på oss genom att väldigt tydligt peka på att ras spelar roll, stor roll. Allt annat är skitsnack. Hon listar tio frågor i ett av sina blogginlägg, och kan man med gott samvete svara nej på dem åtnjuter man vitt privilegium. Det blir sorgligt tydligt att det finns många människor som svarar ja på många av frågorna.

Det är lätt att tänka ”jaja, det där är USA, det är inte så här”. Tyvärr känner jag tydligare och tydligare att det faktiskt är likadan här. Vi är inte så toleranta som vi tror.

En mening som fastnade i mitt minne: ”.. i tredje världen ser man framåt, vi tycker om det som är nytt, för vi har det bästa framför oss, medan i västvärlden har man det bästa bakom sig och därför måste de göra en fetisch av det förgångna.” (om hus, att renovera gammalt eller bygga nytt) Detta kopplade väl ihop de funderingar kring kulturarv jag har. Intressant!

Det här är en bok som man vill diskutera! Så många saker som bubblar upp, frågor och funderingar. Som tur är ska jag få göra det i min bokcirkel framöver. 🙂

Sammanfattat, ett mycket bra bok! Välskriven, rolig, intressant och oroande! Ser fram emot att läsa mer av henne.