Månad: november 2020

Kategorier
Event

Augustpriset

Och nu är det avgjort! Här är de, vinnarna! Vann rätt bok?

Vinnarna är:

Årets svenska skönlitterära bok: Samlade verk, Lydia Sandgren, Albert Bonniers Förlag
Lydia Sandgren bygger och befolkar ett eget litterärt universum fyllt av levande detaljer. Göteborg, med svartklubbar, sunkhak och universitetsbibliotek, blir spelplats för ett triangeldrama där den försvunna Cecilia är det svarta hål kring vilket romangestalterna graviterar. Samlade verk är en kärleksförklaring till litteraturen.

Årets svenska fackbok: Herrarna satte oss hit. Om tvångsförflyttningarna i Sverige, Elin Anna Labba, Norstedts
Elin Anna Labba beskriver renskinn som ”så mjuka att det känns som att handen ska smälta när man stryker dem”. Med samma stillsamma poetiska kraft i språket synliggör hon Sveriges tvångsförflyttningar av samerna, tvångsförflyttningar som söndrat urgamla släktband, nätverk och flyttleder. Genom att även väva in vittnesmål, arkivfotografier, kartor, jojkar och myndighets-papper riktar hon i denna mycket vackert formgivna bok nytt ljus på en mörk del av Sveriges historia.

Årets svenska barn- och ungdomsbok: Humlan Hanssons hemligheter, Kristina Sigunsdotter & Ester Eriksson, Natur & Kultur
Balansakten mellan existentiell smärta och humor är kongenial i Humlan Hanssons hemligheter. Den avväpnande berättelsen om bästissvek och växtvärk kickstartar i dagboksformat. Kristina Sigunsdotters text är skruvad och sällsynt levande. Ester Eriksson excellerar i svärta, i illustrationer som fångar Humlans konstnärssjäl. Här har hästtjejerna faktiskt hästhuvud, och den psykiskt sjuka fasterns konstnärskap ger relief åt Humlans tillvaro i ett text- och bildsamarbete som bjuder på vrålskratt och hjärtenyp.

Idag var det dags igen! Det årliga Augustpriset delades ut. Eller AugustprisEN är det ju. Det delas ut j ut pris i tre klasser. Årets svenska skönlitterära bok, Årets svenska fackbok och Årets svenska barn- och ungdomsbok. De 18 titlar som nominerats presenterades vid en sammankomst på Södra Teatern tidigare i höst.

Augustprisnominerade 2020, Foto: Sören Andersson

Jag har denna gång bara läst EN av de nominerade; Familjen, Johanna Bäckström Lerneby. Den tyckte jag var bra, men kanske inte vinnarmaterial. Och det visade sig ju vara rätt.

De nominerade i den skönlitterära klassen står nu på min läslista, några av dem i alla fall. Det gör även flera av fackböckerna! Fackböcker blir mer och mer lika skönlitterära böcker tycker jag, mer fokus på berättelser än fackkunskap, men det får bli ett eget inlägg…

Kategorier
Lästa

Svärmodern

Vilken berättelse! Precis det jag gillar mest, relationer, relationer, relationer!

I Moa Herngrens Svärmodern får vi se alla våra bra och dåliga sidor som människor. Högt och lågt, ofta med skrämmande igenkänning. Och så attans obehagligt! (Felskriver som ”svärmoRdern” och det känns freudianskt!)

Som ensamstående mamma har Åsa och hennes son alltid varit nära. Men relationen förändras när sonen träffar en ny flickvän som snart blir gravid. Åsa gör sitt bästa för att knyta an till sin nya svärdotter, men då Åsa försöker hjälpa till uppfattas hon som gränslös. Det blir början på en konflikt som kommer att splittra hennes familj.

Det blir smärtsamt uppenbart för Åsa att den viktigaste personen i sonens liv inte längre är hon själv, utan svärdottern och den nya familjen. Och när Åsas egen mamma går bort, står hon plötsligt alldeles ensam.

Jag uppfattar att den här berättelsen handlar om hur svårt det kan bli när ens egna föreställningar om livet och relationer ställs mot andras. När förutsättningarna i livet plötsligt ändras. När ens närmaste vill leva annorlunda än man själv tänkt. Och när man inte är öppen för förändring. Självklart har samhällets normer en plats i det hela också. Vad är ok?

Åsa, svärmodern, är huvudkaraktären i boken. Hon har en tuff levnadshistoria som hon på många sätt inte bearbetat och håller hemlig för sin son. Hon har ”bestämt” att hon bara vill väl. Men vi får också se det som händer ur andras perspektiv, vilket tydliggör relationsproblemen. Jag har förståelse för Åsa, men inte för att hon inte vill lyssna och verkligen förstå dem som vill hjälpa henne. Hon lär sig inte…

Författaren har hittat en mycket fin balans i berättelsen, hon skriver ingen på näsan vad som är rätt. Språket är väl anpassat till karaktärerna och flyter lätt, det är en bladvändare.

Summa summarum, prata med varandra, lagom mycket! Respektera att vi kan vilja olika saker i livet. Hitta vägar för kärlek och vänskap att hålla.

Kategorier
Lästa

Nattavaara

Jag har länge följt författarna Margit Richert och Thomas Engström i sociala medier. I deras flöden pågår det alltid intressanta diskussioner om stort och smått på ett väldigt generöst sätt. Nu har jag läst deras gemensamma bok Nattavaara – roman i katastrofernas tid.

Det här är en berättelse jag väntat lite på, sett fram emot, funderat över innan den kom ut. Men nu när jag läst den, inser jag att jag inte alls lyssnat. Den är så mycket mer än vad jag trott.

Här hamnar vi i en nära framtid och det har inte gått så bra för världen. Året är 2049 och klimatkatastrofer, pandemier och finanskriser har slitit sönder världen och samhällen. Kartan har ritats om. Norrbotten har brutit sig loss från Sverige och republiken Nordmark har bildats. Nordmark styrs av en enväldig jarl som runt sig har ett råd. Men, en vacker bild av framtiden är det inte. Det här är en värld av intriger och våld, där medmänsklighet är bristvara och hänsynslöshet sprider sig.

Dystopier som genre är inte min favorit. Som författarna själv säger, det här är en bok för dig som läser Margret Atwood, Ursula Le Guin och Philip K. Dick. Och jag har inte läst något av dem, vilket till en början gjorde läsandet lite… motsträvigt. Men låt inte det hindra dig. Det är SÅ mycket i den här boken som är värt lite spjärn.

Vi får följa några olika personer i deras kamp att överleva. Några av dem med erfarenheter från tiden innan, några som vuxit upp i katastrofernas tid och de ger tillsammans en bild av stämningarna i Nordmark. Den unga Erik med sin lillasyster Sofia som fördrivs från sitt hem när föräldrarna dött. Torparen Maria, tidigare mellanchef i hemtjänsten, som blir tillfångatagen av ett kriminellt gäng, då hennes man spårlöst försvunnit. Carin, som arbetar med ett raketprojekt på Esrange. Jarlen och hans råd.

För alla en kamp för överlevnad som är mer eller mindre synlig. Det handlar om faktiskt kamp mot svält, att öka sin makt, att hitta en grupp att tillhöra, att ange sina grannar för att klara sig bättre själv, att gripa efter halmstrån. Allt mellanmänskliga frågor som är ständigt aktuella och intressanta.

Grunden i berättelsen är på ett sätt omvända maktförhållanden. Nordmark tar emot flyktingar från söder, instegsarbetare som får arbeta sig till medborgarskap i det norra riket. ”Sörlänningar! De kan ha det!” som Erik säger vid ett tillfälle. Det är här Nattavaara kommer in, det är platsen där lägren finns…

Flyktingsituationen, klimatkrisen, arbetskraftsbrist, konflikten stad-land, religiösa samfund, maktkonflikter, kampen om naturresurser och land… Snudd på varje situation i berättelsen känns kopplad till nutida och framtida samhällsproblem. Referenserna till nutid och historia är många och kunde var och en få en egen berättelse. Och det kanske de får också, framöver. Det är väldigt smart gjort, håller mig alert, får mig att vidga tankarna och fundera på bildning. Går något förlorat om jag inte hänger med, inte förstår kopplingarna? Nej. Jag tror inte det. Det gör mig mer nyfiken.

Detta är första delen i en trilogi. Det är alltid en utmaning att hitta balansen mellan ”den första” och att få ett rimligt avbrott i berättelsen. Som första-bok är det naturligt att mycket grund ska läggas, och gud ska veta att det finns grund att lägga här; samhällsutvecklingen ska berättas, miljöer och personer ska beskrivas, många delar i berättelsen ska startas upp. Men kanske blir det lite mycket av uppstart, jag saknar något litet avslut som gör att denna förstfödda ändå kan stå på ett eget ben. Vi får ju nu vänta rätt länge på fortsättningen och fler ben så att säga.

En tid inte så långt bort, där samhällen helt har kollapsat. Där världskartan ritats om. Där människans allra sämsta sidor tar över. Jag vill tro att det är fiction och inte en kommande verklighet. Jag inser att det är jag och alla vi andra som ska hålla ljuset brinnande. Annars blir det mörkt.

Nu vill jag så snart som möjligt läsa fortsättningen!