Det här är Martina Montelius, och jag vet ingen som skriver som hon.
Ibland är man lessen ibland är man glad handlar om Rakel och människorna runt henne. Och allt annat runt henne, skräcken, sorgen, ilskan, vanmakten. Men att beskriva den går inte, det blir platt och intetsägande, du måste läsa.
Det är skräck- och äckelkänsla men lika mycket galghumor och en stor dos verklighet. Vad gör livet med oss om vi inte passar in? Och vad är egentligen verkligt?
Rakel är 32 år och hatar allt som är naturligt. Är det så konstigt? Hon bär på ett hjärta som när som helst kan sluta slå och lungor som hotar att ge henne andnöd. Därtill bär hon på en ångest – även den helt naturlig – som sliter henne i stycken inifrån. På skolan där hon arbetar får ingen veta hur hon lider. Kollegerna har ändå nog av sig själva. Och Rakel kunde inte bry sig mindre. Hon är upptagen av att vänta på svar på ett brev hon skickat till någon hon tror kan bli en kamrat.
Språket är stilistiskt perfekt, surrealistiskt och snyggt. Att hålla läsaren fången genom en berättelse som detta kräver rätt sorts ord, i rätt ordning.
Låna på biblan eller köp hos din lokala bokhandlare, eller t.ex. Adlibris eller Bokus.
Inlägg 26 av 100 i utmaningen #blogg100