”Å, att få svika sig själv! Att få göra allting fel en enda gång!”
Jag läste Den sista grisen av Horace Engdahl utan att ha tagit del av alla skriverier om den, om Ebbas bok, om deras skilsmässa. Det var kanske bra.
I Den sista grisen samlar Horace Engdahl återigen sådana aforismer, längre funderingar och plötsliga infall som han redan tidigare gjort till sin genre. Boken innehåller även ett teaterstycke: ”Mannen på bryggan” är en längre monolog där en medelålders man gör bokslut över sitt liv och sina erfarenheter.
Det här spretar verkligen. Aforismerna far åt en det ena, en det andra hållet. Från kvinnoföraktande mansgris till sorgsen man som räds över åldrandet. Emellanåt funderar jag faktiskt på om han menar allvar, eller om han driver med oss…
Therese Bohman som recenserar boken för DN sammanfattar det bra: ”Det är en ensam galt som stilla och eftertänksamt bökar i leran, gräver fram små korn av sanning och god formuleringskonst. Sedan trappas det upp – ba-ba-bam! – och det vilda grispartyt är ett faktum.”
Horace Engdahls texter är många gånger provocerande, men också utlämnande och personliga. Det är tvära kast mellan det till synes banala och den känslomässiga avgrunden, skrivet med precision och skärpa.
Det är snyggt formulerat, han svänger sig med orden på ett fantastiskt sätt. Just orden flyter som varm honung mellan sidorna, men…. MEN… jag sätter i halsen av innehållet. Det här är inte roligt. Det är inte intressant. Det är faktiskt sorgligt. Det är dock en upplevelse.
Jag kommer att läsa Ebba Witt Brattströms bok också såklart. Jag har förstått att den också handlar mest om Horace. Det känns rätt sorgligt.
Läs om du vill, låna på biblan, köp hos din lokala bokhandlare eller hos t.ex. Adlibris eller Bokus.