Nuckan, finns hon? Hon som befinner sig längst ner i den patriarkala hackordningen. Den överblivna, påstått oknullbara. Hur ska vi förhålla oss till henne, eller är det just det vi inte ska?
Att bli avvisad är inte så farligt. Bara man har förmågan att gå.
Malin Lindroth, författaren, är 52 år, barnlös och har levt ensam i nästan trettio år. När hon presenterar sig som ofrivilligt ensam blir reaktionerna starka och hon frågar sig vilka historier om livet utanför tvåsamhetsnormen som är möjliga att berätta. Därför bestämde hon sig för att skriva om en livserfarenhet som efterfrågas lika lite idag som i det förflutna.
Det här är en bok som får mig att tänka till. Hur är det med ensamhet, vald eller inte? Vad gör vi när det önskade livet, den önskade tvåsamheten, den önskade familjen inte blir av? Hur hanterar vi människorna i vår närhet som upplever det? Jag läser, läser om. Tänker en stund. Viker, stryker under. Det är ord fulla av sorg, ilska, uppgivenhet, hopp, längtan…
Med tydlighet säger författaren att en nucka inte är en rebell, inte en dissident som vänder patriarkatet ryggen. Nuckan är den heterosexuella kvinnan som blir bortvald, som vill ha kärlek, parförhållande, kanske barn men inte lyckas få det.
Hon är den som betalar höga pris för att försöka leva inom ramarna för ett system som förklarat henne värdelös.