Först ut av de nominerade till Augustpriset, Bli som folk av Stina Stoor. En stor liten bok. Vilken debut!
Det här är en novellsamling om hembygd. Berättelserna är skrivna ur barnets perspektiv, ett barn som har det lite trassligt och i mångt och mycket väljer naturen, en natur full av magi.
Trots att det finns en sorg i texterna, en ensamhet och utsatthet, så finns också hopp. En känsla av förlåtelse och lugn. Som författaren själv säger i intervjun i Babel i söndags. ”Att känna sig behövd är kanske det som krävs.”
Bli som folk består av nio noveller som alla utspelar sig i gränstrakterna mellan samtid och dåtid, barndom och vuxenlandskap. Flickor försöker bli fulländade, pojkar måste bli män. Och så beskaffenhetens alla gåtor.
Där är Sandra som säger sig också ha gömt ett lik. Där är a Gun med sin älskare, och sedan barnbarnet hans, som tar över Zündappen och kanske mer än så. Och där är Fresias pappa som har vitt pannband och gärna jämför fingrar och tår. Och vad gör en blå wunderbaum utan snöre i en gäddas mage? Vem gör de riktiga björnspåren i dikesleran? Vad händer egentligen under brunnslocket?
Det är berättelser med skarp detaljrikedom och suggestiva bilder om ett Västerbotten som håller på att förändras. Bli som folk rör sig längs stigar som stora författare har beträtt förr – men Stina Stoor för oss med sin särpräglade debut mot platser där vi aldrig tidigare har varit.
Novellerna är till stor del skriven på mål. Balåliden-bondska från författarens hembygd. När Stina var på August Live berättade hon att det var en viktig process att få återgå till faderns språk som hon ratat och skämts för som ung, att få förlåta och hitta hem igen. Och det fungerar. Kanske för att jag själv har tillbringat tid i Västerbottens inland, känner miljöerna och har många av orden klara för mig, men jag tror inte man måste förstå alla. Det ger sig. He som hänn, he hänn. 🙂
Och jag menar, en person som beskriver sig så här, lockar i alla fall mig!
”Född 1982 i Västerbottens län och Sápmi. Kolonin kallad Norrland. I rikets till invånarantalet sett minsta kommun, där Lappland och Ångermanland ligger ska’fot. N’Stålis-jänta, hon växte till sig vid kanten av kalhyggena där blåbärsriset blomma. —”