När kejsaren var gudomlig är en liten bok till formatet, men med ett stort och allvarligt innehåll.
Julie Otsuka skriver med lätt hand om det svåra. Vi får följa en familj i USA under andra världskriget. Familjen är namnlös i boken, vilket ger helt rätt känsla. Det här är en familj bland många, många. Osynliga människor, ett osynligt historiskt skeende som är så tydligt på många andra sätt.
Det är inte ett ord för mycket i berättelsen, och känslorna förmedlas med precision. I det lilla. I husdjuren som inte får följa med. I flickans fråga ”Är det något fel med mitt ansikte?”. I pappan som förs bort i tofflor och morgonrock. I sköldpaddan som inte längre krafsar på lådans väggar. I grannarna som inte längre hälsar.
Bilderna jag som läsare får blir väldigt tydliga i läsandet. Känslorna, upplevelserna, rädslan, ovissheten, maktlösheten, skammen och kränkningarna hos familjen blir verkliga.
Den här historien är hennes debut men äger rum tidsmässigt efter den tidigare, Vi kom över havet. Där fick de japanska ”postorderbrudarna” – som på 1920-talet anlände med båt till Kalifornien för att söka lyckan – sin historia berättad. Också den makalöst vacker och ohygglig. Och båda böckerna beskriver en del av historien som varit okänd för mig.
Det här är en viktig bok, men framför allt magisk skriven. Det går inte att lägga den ifrån sig!
Så här skriver förlaget:
Februari 1942. Solen lyser över Berkeley i Kalifornien. En kvinna stannar till utanför det lokala postkontoret, läser kallelsen som är uppsatt i fönstret och återvänder hem för att städa och packa. I likhet med tusentals andra japanska amerikaner – män, kvinnor och barn – har hon förvandlats till fienden, praktiskt taget över natten. Tillsammans med sin familj kliver hon på tåget som tar dem till ett interneringsläger i Utah. Där väntar barackerna, ökendammet, taggtråden och de många rädslorna. ”När kejsaren var gudomlig” är Julie Otsukas omskakande debutroman, som skildrar den förändrade tillvaron för Kaliforniens japanska befolkning efter attacken mot Pearl Harbor.