Vännen av Gunilla Linn Persson, ett av mina biblioteksfynd.
Du vet, en bok som bara kommer i ens väg och ropar på att bli lånad.
Jag har läst Linn Persson förut, för länge sedan, och jag minns att hon även då skrev på ett sätt som fångade och berörde mig mycket.
– Det där är Vännen, ett skepp min pappa gjort. Men det borde heta Ovännen, för det var ett dåligt skepp i verkligheten.
Så kunde boken ha börjat, det är en fras som upprepas många gånger, och innehåller så mycket mer än vad som syns på ytan.
Vännen handlar om Edit och Ellinor och ön Järnöran, en ö som ligger bortom människogränsen. Edit har levt hela sitt liv på ön och är nu gammal och dement. Ellinor har tillfälligt flyttat till ön för att skriva en bok.
Det är två kvinnor som båda är ensama på sitt sätt. Edit faktiskt ensam kvar när resten av hennes familj dött genom åren. En hemmadotter som skött de sina, och nu inte har någon som kan sköta henne. Ellinor som blev bortlämnad som barn, som nu har man och många barn men ändå har en stor inre ensamhet. Mellan dem växer en ovanlig vänskap fram.
Vi får följa dem under ett år vid havet, ett år då Edit aldrig begriper vem Ellinor är, ett år med glömska och gemenskap, med sommarstress och höstlugn.
Vännen är en liten, stark, ledsam men ändå hoppfull bok. En bok om livet, så som det kan bli och vad vi kan göra det till. Om att minnas med fötterna och låta ogräset breda ut sig.
Utdrag ur boken:– Förlåt en enkel fråga, kom det oroligt från Edit. Men om man inte är riktigt riktig, ska man behöva finnas då?
Ellinor svarade med något hon hade hört eller läst någonstans. Det lät bra:
– Alla behövs.
Det kom från hjärtat. Det var klart att Edit Ingman skulle finnas här i sin värld.
Edit stod stum. För ett ögonblick kände hon tröst. Sedan glömde hon vad Ellinor hade sagt. Det försvann. Hon mindes att hon hade ställt sin viktiga fråga och fått ett svar. Så långt sträckte sig minnet. Vad hade människan sagt? Alla förstörs?