Författare: Katarina Parneby

Att läsa i cirkel – det ger bildning

Att bokcirkla är, som jag sagt mången gång tidigare, världsbäst!

Jag får läsa spännande och intressanta böcker som jag själv kanske inte valt. Självklart tycker jag inte alltid om dem, men det är sällan det blir så dåligt att jag inte läser klart.

Jag får diskutera det jag läst med andra kloka människor! Plötsligt blir min läsupplevelse så mycket mer. Jag får reda ut frågetecken och nysta i etiska dilemman. Jag kan fara ut i fantasier och drömmar. Jag får höra andra personers syn på saker vilket ger mig möjlighet att förädla eller förändra mina egna åsikter. Såå många gånger jag tänkt ”Jaha, du tänker så. Det hade jag inte tänkt på, vad intressant!”

Och dessutom får jag umgås med goda vänner, kollegor och nya bekantskaper. Diskutera livet och allting. En god bokdiskussion leder en alltid vidare in i den vanliga verkligheten och de utmaningar vi alla står inför och behöver dryfta. Guld värt!

Att vara nyfiken på sin omvärld, att vara nyfiken på sina medmänniskor av alla sorter – det resulterar allt som oftast i bildning. Det ger oss tillgång till nya rum. Det berikar oss och är en förutsättning för demokrati tror jag. Stora ord… 🙂

På tur i mina cirklar framöver är:

  • Binas historia av Maja Lunde 
  • Andras vänner av Lianne Moriarty
  • Romanerna om Patrick Melrose, volym 1 av Edward St Aubyn

Häng kvar så kan du läsa vad jag tycker om just de böckerna! 

Kvinnan på tåget av Paula Hawkins

Det här är spännande och svårt att lägga i från sig!

Kvinna på tåget av Paula Hawkins är en annorlunda thriller. Spänningen byggs upp långsamt genom via händelser skildrade av tre personer. Rachel, Rachels exmans nya fru Anna och Megan, kvinnan som har försvunnit.

Rachel har förlorat sitt äktenskap och sitt jobb på grund av sin alkoholism och har ingenstans hon behöver vara. Ändå tar hon tåget in till London samma tid, varje dag, i ett försök att visa upp ett normalt liv. Varje dag betraktar hon ett ungt par i ett hus intill spåret. I Rachels fantasi är deras liv lika perfekt som hennes en gång var. Men plötsligt händer något som förbryllar henne och strax efter det försvinner Megan, kvinnan i paret. Och det stora problemet är – Rachel minns inte vad det var som hände.. eller gör hon det? Bakfull med ångest och minnesluckor kan hon inte släppa tanken om att hon vet något viktigt. 

Det är en mycket snyggt uppbyggd och nyanserad historia. Det är nästan omöjligt att inte bli riktigt arg på Rachel som gång på gång ställer till det och ger sig in i situationer som bara krånglar till hennes liv och ibland är direkt farliga. Men man blir arg för att man bryr sig om henne. Vill att det ska gå bra trots att hon sviker både de få vänner hon har kvar och sig själv.

I berättelsen är inget är självklart, vem kan vi egentligen lita på? Vem har gjort vad, vad är det som har hänt och vem är boven? Jag ser inte upplösningen komma, det blir verkligen en överraskning. Och det är bra!

Här kan du se trailern till filmatiseringen av boken.  

Men läs den! 😉 Låna på biblan, köp hos din lokala bokhandlare eller hos t.ex. Adlibris eller Bokus. 

Kåda av Ane Riel

Årets bästa översatta kriminalroman, det förpliktigar! 🙂

Och när jag läst den förvånar det mig. Inte ”årets bästa” utan ”kriminalroman”!? Kåda av Ane Riel är  ingen kriminalroman i mina ögon, det är mer ett familjedrama, en tragedi, ett tidsdokument. Och ett fantastiskt sådant!

Det här är spänning på så många plan. Vi får en berättelse som till en början är så… vanlig. Ett vanligt hem.. en vanlig familj.. en vanlig plats. Men sakta, sakta förändras bilden. Så sakta så att det nästan inte märks. Det som var så vanligt blir plötsligt en katastrof…

Det är inte alltid så lätt för Liv att förstå sin omvärld. Då är det tur att hon har en pappa som Jens, som är så duktig på att förklara allting: Varför mamma blivit så stor att hon inte kan lämna sovrummet, varför man inte ska gå i skolan. Och framför allt varför man måste döda farmor…

Kåda är en mångbottnad berättelse, en berättelse om lojalitet och om rädslan för att förlora det man har och hur mycket man kan offra för att behålla sin trygghet. Vi möter en familj i sönderfall, i en  tragedi som fått livet att krackelera.

Det är är så snyggt och välskrivet så att jag nästan glömmer vad hemskt det är! Varje ord är avvägt mot en helhet och ger en stämning som perfekt fångar berättelsen. Karaktärerna, särskilt barnet Liv som är huvudperson, får liv i raderna och även här är beskrivningarna mycket väl avvägda.

Läs den! Låna på biblan, köp hos din lokala bokhandlare eller hos t.ex. Adlibris eller Bokus.

En dag ska jag bygga ett slott av pengar av Evin Ahmad

Årets första bok blev en bra en! En som berör, som gör mig nyfiken, som ger mig inblick som gläder och oroar. Så som bra böcker ofta är/gör.

 

En dag ska jag bygga ett slott av pengar av Evin Ahmad är en berättelse om rörelse, om tillträde till olika rum och hur svårt det kan vara att bara få vara sig själv. En berättelse om att få höra att ens drömmar inte går att förverkliga, ”det är ingen ide du försöker”. Att bära bördan av att bli bättre, att lyckas att visa upp framgång, ”du ska ha ett bättre liv än oss”.

Det är en stark debut om tugget på bänkarna i Akalla, adidasbyxor och falska Raybans från Alanya, till den fina dramahögskolan på Valhallavägen i Stockholm, där man gör andningsövningar och får massage. Där man mikrar gammalt kaffe för att man har så »dåligt med pengar«, men bor i bostadsrätt i innerstan, diskuterar maktordningar och passar på andras ordval. Där fattig är ett mycket relativt begrepp.

Det är en berättelse om att navigera mellan skuld och arv, välja mellan olika sorters svek, ta hand om sin begåvning. Mot alla odds. 

Fanns en snubbe en gång som sa att blåa linjenfolk är bland dom deppigaste i huvudstaden. Han menade att anledningen till det var att vi hela tiden åker i en mörk tunnel. Alltså den enda sol och det enda ljus vi får är mellan en station. Kista-Hallonbergen. Annars åker vi från slutstation till en annan slutstation i en mörk tunnel. Året om.

Det handlar om resa och rörelse. Det är argt och besviket. Det är hudlöst och känsligt. Det berör mig!

Läs den! Låna på biblan, köp hos din lokala bokhandlare eller hos t.ex. Adlibris eller Bokus. 

Människor som går iväg av Jörgen Löwenfeldt

Jag har lyssnat… lyssnat på en poddnovellsamling. Och en mycket bra sådan. Du hittar den här, på Sound Cloud.

Lyssna är ju vanligtvis inte riktigt min grej. Gillar att se orden, skapa en egen röst av dem. Men ibland blir det helt rätt även i lyssnad form när rösten vald med eftertanke.

Människor som går iväg är en samling på åtta noveller av Jörgen Lövenfeldt. Alla om olika människor, av olika människor, och jag gillar det!

Om människor som sagt, och om förväntningar, förvåningar, förvecklingar. Ibland möts och ibland lämnar människor på oväntat sätt och berättelser tar oväntade vägar, eller helt väntade.

När jag lyssnat några gånger inser jag hur mycket rösten faktiskt betyder. Den ger en extra dimension till texten. Emellanåt känns den inte rätt till en början, som t.ex. när jag lyssnade på På kontoret på natten. Rösten, Anna Jörgensdotter, kändes så torr och distanserad .. men när berättelsen utvecklade sig så blev just den rösten helt perfekt, och fylld av känsla. Intressant!

Det är svårt att skriva något om varje novell utan att spoila .. det är dessutom svårt att välja någon som är extra bra.. alla har sina olika finesser. Men en favorit är ändå K86 inläst av Peo Bengtsson (och han läser den himla bra!). En fascinerande historia, spännande och oväntad.

Titelnovellen, När människor går iväg inläst av Hedvig Weibull, sätter sig också lite extra i kroppen. Så mycket igenkänning, i stort och smått. Vaattrdagen och att tro på en gemensam bild av framtiden, och plötsligt inse att man fattat helt fel… kännbart!

Lyssna! En i taget på väg till jobbet kanske. Eller alla i ett slag när du pysslar hemmavid. Så värt. Och du kommer att vilja lyssna om, det här är berättelser som väcker tankar och vid varje lyssning märker du något nytt.. kanske oväntat eller bara helt väntat.

Jörgen Löwenfeldt debuterade 2017 som romanförfattare med romanen Ensamma tillsammans, läs den också! Jag har skrivit om den här. Han skriver också på Instagramkontot Bagatellerna. 

I en skog av sumak av Klas Östergren

Nästa nominerade på tur är Klas Östergren med I en skog av sumak.

Klas Östergren är riktigt skickligt med språket och gestaltningen i sina böcker, här får vi se tillbaka genom en långsam berättelse i det lilla.

Vi får möta huvudpersonen Kenneth som är ung 1970 i västra Stockholm. Runt honom knarkas det och sups det tidstypiskt. Vietnamkriget är ständigt närvarande. Kenneths mamma syr om kläder till vanföra och grannen misshandlar sin hustru utan att skämmas.

Så dyker en ny elev upp i Kenneths klass, Dan…

”Den här nye bar ytterrock, mörka byxor med pressveck, vit skjorta under en cardigan. Han hade välputsade brogueskor med lädersulor. Det ljusbruna, lite lockiga håret var kortklippt. På det hela taget en vuxen stil som inte betecknade någon särskild tillhörighet, och därför inte heller något klart avståndstagande.”

Det hela är lite mystiskt berättat, och den där sommaren då inget händer… då händer allt, men Kenneth förstår det nog inte just då. Språket är som sagt snyggt och gör berättelsen rättvisa.

DN sammanfattar bra: ”… även den nya boken är mycket Östergrensk, om ynglingars kliv ut i vuxenvärlden. Den kombinerar berättarglädje med ett öga för sociala sammanhang, och en nypa populärkultur.”

Jag faller inte pladask, men visst är det bra.

Låna på biblan, köp hos din lokala bokhandlare eller på t.ex. Adlibris eller Bokus.

Just nu är jag här av Isabelle Ståhl

Nästa nominerade till Augustipriset i den skönlitterära klassen. Just nu är jag här av Isabelle Ståhl.

Den här boken hade jag höga förväntningar på. Och den uppfyllde dem med råge. Den har kallats för generationsroman och en ny Jack. Men den behöver inte jämföras och bli en ny-något. Jag gillar den. Inte för att den är insmickrande och trevligt underhållande, utanför att den känns äkta.

Elise har GPS:en ständigt påslagen och utbyter erfarenheter av antidepressiva med sina vänner. Hon tycker egentligen bara om män i övre medelåldern, de är som hästar, så lugna, orubbliga och förnöjsamma, de har ingen ångest, de bara äter och sover och berättar anekdoter. Hon skulle vilja vara en häst.

Elise bokens huvudperson bor i Stockholm och är vilsen. Hon bor i andra hand och flyttar runt, jobbar på bemanningsföretag och flyttas runt. Hon läser strökurser på universitetet utan mål och söker hela tiden det sammanhang hon inte har. Allt ackompanjerat till sorglöst knaprande av Sobril och dejtande på Tinder.

Det är hudlöst och nära men ändå på en armlängds avstånd.  

Berättelsen är en mycket samtida Stockholmskildring. Jag påminns, som så många, om Therese Bohman och Lyra Ekström Lindbäck i stilen och gillar det. Händelser som nyss hände i verkligheten finns där och ger effektiva tidsmarkörer. Jag känner igen mig.

Kanske känner jag igen mig inte bara i miljön, kanske känner jag igen unga kvinnor idag, kanske är det så här det ser ut för många. Inte alls som det var för Jack.

Låna på biblan, köp hos din lokala bokhandlare eller t.ex. på Adlibris eller Bokus. 

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru

Dags att blogga lite om de Augustprisnominerade i den skönlitterära klassen!

Går hårt ut med en fantastisk, De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru. Författaren har prisats på olika sätt i sitt författarskap, för denna bok fick han 2017 års Aniarapris med motiveringen ”I sin senaste bok visar Anyuru att han i Harry Martinsons anda också förmår framlocka den paradoxala strimma av hopp som varje verklig dystopi rymmer.”

En vinterkväll kliver tre individer som svär trohet till den sönderfallande terrorstaten Daesh in i en bokhandel. En kontroversiell konstnärs framträdande avbryts av ett pistolskott, panik utbryter och samtliga i lokalen tas som gisslan. Men en av de tre angriparna, en ung kvinna som har som uppgift att filma våldet, bär på en hemlighet som kan ändra allt. Under attacken vänder hon sig till en av de andra och viskar: Allt är fel. Vi borde inte vara här. Vi borde sticka.

Det här är en makalös berättelse om hopp och förtvivlan i ett sönderfallande Europa. En dystopi som ligger så nära vår oro och våra farhågor att det emellanåt blir mycket obehagligt.  Det är isande verkligt men också svävande magiskt. Vad är framtid och vad är nuet? Vem kan man egentligen tro på? Vad är det som definierar oss som människor?

Det är också en berättelse som försöker ge en nyanserad bild av väldigt svåra frågor. Som får mig att tänka till, att vilja diskutera, att vilja förstå, utan att ursäkta och utan att förmildra.

Språket lyfter allt. Eller rättare sagt framhäver, utan att häva fram. Som poesi flyter orden i raderna. Blir specifikt där det krävs och mjukt rytmisk när det behövs. Otroligt skickligt och det gör att det går att ta till sig det emellanåt förfärliga på ett sätt som är hanterbart.

Detta är en av de bästa böcker jag läst på mycket länge! Jag kommer att läsa den igen, och den är utmärkt för en bokcirkel.

Låna den på biblan, köp den hos din lokala bokhandlare eller hos Adlibris eller Bokus.

Bildning

Ikväll har jag fått en dos bildning. 😉

Jag har lyssnat på Kristna Sandberg och Qaisar Mahmood som samtalat med Calle Nathanson om bildning utifrån antologin Bildning – då, nu, sen där de alla tre skrivit var sitt kapitel.

Kunskap är makt, sägs det – gäller det även idag när s.k. alternativ fakta tillhör vardagen? Hur står det till med vår förmåga att tänka kritiskt? Vad är egentligen bildning – vem är det som ska bildas, och av vem? Hur formar vi samhället för att främja bildning? Vill vi det? Är bildning intressant/viktigt idag?

Några snabba reflektioner: Jag ser på bildning som den pågående nyfikenhet på världen och kunskap om den som vi har. Nyfikenheten som ger oss möjligheter att korsa linjer, röra oss mellan rummen. Som gör att vi vågar kliva på där det inte är självklart. Det kan vara på Operan eller på Folkets Hus i Rinkeby. Bildning är också lust och glädje, inte att förglömma.

Bildning är något som kan vara starkt drivet eller långsamt pågående. Och det kräver ett öppet sinne och samtal. Samtal hela tiden och även med dem som tycker annorlunda, eller kanske främst den typen av samtal. De samtal som ger mig tanken ”Jaha, hen tänker så, jag förstår.”

Bildning är också starkt kopplat till kultur känner jag. Till litteraturen, konsten och scenerna. Den ger mig referensramar och möjlighet att lära om andra även om möjligheten att faktiskt förflytta sig är begränsad. Kulturen bygger broar. Men kan också bygga murar.

En del får starten på sin bildningsresa helt automatiskt genom att leva i sammanhang där bildning finns och överförs i vardagen, andra får kämpa på egen hand för att vidga sina vyer. Hur möjliggör vi bildning och hur gör vi frågan om bildning till en fråga på samhällsagendan?

Mycket intressanta och viktiga frågor som lockar och pockar på till ytterligare samtal! Vi får alla se till att det blir så.

Samtalet var ett i serien Bokmåndag på Kulturhuset Stadsteatern Vällingby i samarbete med Föreningen Trappan, ABF Stockholm och Folkets Hus och Parker.

Qaisar Mahmood blev 2012 mycket uppmärksammad för Jakten på svenskheten och gav 2016 ut romandebuten Halva liv som jag skrivit om här. Kristina Sandberg är författaren bakom Ta itu och den hyllade trilogin om hemmafrun Maj (som hon berättar om här), och har bl.a. tilldelats Augustpriset. Calle Nathanson är vd Folkets Hus och Parker.

Rösta på din favorit!

2016 års vinnare av Lilla Augustpriset, Sigrid Nikka

Lilla Augustpriset instiftades 1994 av Svenska Förläggareföreningen för att öka unga människors intresse för läsning och uppmuntra till eget skrivande. Tävlingen är öppen för alla mellan 16 och 20 år och har blivit en riktig plantskola för nya författare. Vinnaren får 15 000 kr och prisutdelningen sker vid Augustgalan, som i år hålls den 27 november i Stockholms Konserthus.

Nu kan du läsa de sex nominerade berättelserna till priset 2017. Och rösta på din favorit. En sammanvägning av läsarnas röster och juryns bedömning avgör vem som vinner.

Rösta senast den 20 november!