Jag tycker mycket om Lena Anderssons texter i allmänhet. Läser alltid hennes krönikor och håller ofta med, men älskar framför allt språket och förmågan att engagera och locka till förståelse för komplicerade resonemang. Hon får mig att tänka till, det gillar jag.
Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek (Natur & Kultur) är en drabbande bok. Vi får möta Ester i hennes kärlekskamp. Hon älskar Hugo och det gör han också. Men egentligen älskar hon sin föreställning om honom och sin förälskelse. Berättelsen inleds med att Ester förbereder ett anförande om Hugo som konstnär. ”Det visade sig att en människa kan sakna någon hon aldrig mött annat än i fantasin. — Men orden, som var hennes, omslöt nu och smekte hans verk, som var han.”
Han älskar inte och bryr sig inte om hur illa han gör henne genom att smita undan ansvar och omedvetet (?) önska bekräftelse och dyrkan.
Vi får följa Ester under ett års ångest där hon som en gummisnodd dras tillbaka i förälskelsens blinda dyrkan vid varje knyst från Hugo. ”Hon förstod inte. Hon tänkte att om hon någonsin skulle skriva ett diktverk om detta skull det heta: Förstår inte. ” Det är grymt, det är mitt i prick. En känsla av obehag blandat med igenkänning går igenom hela historien. En vill titta bort. Det är som skräckfilmen där en person är på väg ner i källaren och en vill skrika NEJ, men vet att hen kommer att göra det ändå. Vi har nog alla varit där. Och har troligen varit Ester OCH Hugo i olika sammanhang. Det är glasklart och obehagligt.
Även i denna bok är språket fantastiskt. Klart och tydligt, resonerande och intresserande. Mängder av underbara formuleringar, min bok är full av understrykningar och hundöron. Det är svårt att läsa utan en penna i hand. En handbok i hur det INTE ska vara, men så himla lätt kan bli. Läs!!
Lena Andersson är Augustprisnominerad för Egenmäktigt förfarande. Jag håller tummarna!
Lyssna på Lena när hon diskuterar sin bok med Bea Uusma på Augustpodden.
PS. Lenas beskrivning av hoppet… avslutar boken. Genialiskt!
”Hoppet och dess symbios, det måste sägas, tror inte på en förändring av den älskades innersta vilja. Hoppet som bebor människohjärtat tror att viljan redan föreligger; att den älskade egentligen – egentligen – vill det han låtsas inte vilja, eller inte vill det han låtsas vilja, det han av en ond omvärld är förledd att vilja; kort sagt att det inte förhåller sig som det verkar. Att den lilla skymten av något annat är sanningen. Det är det som är Hoppet.”