Jag läste en fin artikel om Sara Lidman och Hjortronlandet av Sverker Sörlin i DN här om dagen. Den fick mig att leta upp boken och börja läsa.
Det är något med Västerbotten i allmänhet, och kanske Sara Lidman i synnerhet som slår an en sträng i mig. Kanske är Norrlands inland min hembygd, trots att jag aldrig bott där?
Hjortronlandet är skriven 1955 och handlar om Västerbottens inland under mellankrigstiden. En tid av kolonisering, då järnväg bröts, skogar höggs, myrar dikades. Då torpare försökte överleva på den kargaste av platser.
BARA SÄLLAN — en gång vart sjunde eller tionde år — är vädret sådant att hjortronen kan mogna på myrarna runt Ön uppe i Västerbottens vildmark. Då täcker bären i milsvida mattor den jord som annars knappt bär gräs åt fåren. I lika utarmad grund spirar Öns människor, men romanen om deras öden har ändå blivit en rik, ibland munter, ibland hjärtskärande bok, där livet pulserar i varje rad och varje ord blir en protest, lågmäld eller lågande, mot människans villkor.
BARA SÄLLAN förmår en roman att som Hjortronlandet genast föra läsaren in i sin värld och låta honom träffa alltigenom levande människor. Franz, Claudette, Marit, Robert, Nordmarks och Skrattars — de är inga litterära symboler utan mångskiftande mänskliga varelser, uppbyggda av ont och gott, av ynkedom och ibland något litet storhet.
Språket är poetiskt målande och dialektalt till stor del. Ibland får jag stanna upp och läsa högt för att förstå detaljerna. Och jag trollbinds. Förflyttas till en annan tid, ett annat liv. Får ta del av armod och lycka. Författarens kärlek till människor, av alla sorter, lyser igenom. Här får alla plats och hur otrevlig och obehaglig hen än är.
Det här är verkligen en bok jag vill rekommendera! Den är svår att beskriva, måste upplevas. Den berättar om oss människor.
Är du nyfiken på att veta mer om Sara Lidman, kika in hos Sara Lidman-sällskapet.