Jag har länge följt författarna Margit Richert och Thomas Engström i sociala medier. I deras flöden pågår det alltid intressanta diskussioner om stort och smått på ett väldigt generöst sätt. Nu har jag läst deras gemensamma bok Nattavaara – roman i katastrofernas tid.
Det här är en berättelse jag väntat lite på, sett fram emot, funderat över innan den kom ut. Men nu när jag läst den, inser jag att jag inte alls lyssnat. Den är så mycket mer än vad jag trott.
Här hamnar vi i en nära framtid och det har inte gått så bra för världen. Året är 2049 och klimatkatastrofer, pandemier och finanskriser har slitit sönder världen och samhällen. Kartan har ritats om. Norrbotten har brutit sig loss från Sverige och republiken Nordmark har bildats. Nordmark styrs av en enväldig jarl som runt sig har ett råd. Men, en vacker bild av framtiden är det inte. Det här är en värld av intriger och våld, där medmänsklighet är bristvara och hänsynslöshet sprider sig.
Dystopier som genre är inte min favorit. Som författarna själv säger, det här är en bok för dig som läser Margret Atwood, Ursula Le Guin och Philip K. Dick. Och jag har inte läst något av dem, vilket till en början gjorde läsandet lite… motsträvigt. Men låt inte det hindra dig. Det är SÅ mycket i den här boken som är värt lite spjärn.
Vi får följa några olika personer i deras kamp att överleva. Några av dem med erfarenheter från tiden innan, några som vuxit upp i katastrofernas tid och de ger tillsammans en bild av stämningarna i Nordmark. Den unga Erik med sin lillasyster Sofia som fördrivs från sitt hem när föräldrarna dött. Torparen Maria, tidigare mellanchef i hemtjänsten, som blir tillfångatagen av ett kriminellt gäng, då hennes man spårlöst försvunnit. Carin, som arbetar med ett raketprojekt på Esrange. Jarlen och hans råd.
För alla en kamp för överlevnad som är mer eller mindre synlig. Det handlar om faktiskt kamp mot svält, att öka sin makt, att hitta en grupp att tillhöra, att ange sina grannar för att klara sig bättre själv, att gripa efter halmstrån. Allt mellanmänskliga frågor som är ständigt aktuella och intressanta.
Grunden i berättelsen är på ett sätt omvända maktförhållanden. Nordmark tar emot flyktingar från söder, instegsarbetare som får arbeta sig till medborgarskap i det norra riket. ”Sörlänningar! De kan ha det!” som Erik säger vid ett tillfälle. Det är här Nattavaara kommer in, det är platsen där lägren finns…
Flyktingsituationen, klimatkrisen, arbetskraftsbrist, konflikten stad-land, religiösa samfund, maktkonflikter, kampen om naturresurser och land… Snudd på varje situation i berättelsen känns kopplad till nutida och framtida samhällsproblem. Referenserna till nutid och historia är många och kunde var och en få en egen berättelse. Och det kanske de får också, framöver. Det är väldigt smart gjort, håller mig alert, får mig att vidga tankarna och fundera på bildning. Går något förlorat om jag inte hänger med, inte förstår kopplingarna? Nej. Jag tror inte det. Det gör mig mer nyfiken.
Detta är första delen i en trilogi. Det är alltid en utmaning att hitta balansen mellan ”den första” och att få ett rimligt avbrott i berättelsen. Som första-bok är det naturligt att mycket grund ska läggas, och gud ska veta att det finns grund att lägga här; samhällsutvecklingen ska berättas, miljöer och personer ska beskrivas, många delar i berättelsen ska startas upp. Men kanske blir det lite mycket av uppstart, jag saknar något litet avslut som gör att denna förstfödda ändå kan stå på ett eget ben. Vi får ju nu vänta rätt länge på fortsättningen och fler ben så att säga.
En tid inte så långt bort, där samhällen helt har kollapsat. Där världskartan ritats om. Där människans allra sämsta sidor tar över. Jag vill tro att det är fiction och inte en kommande verklighet. Jag inser att det är jag och alla vi andra som ska hålla ljuset brinnande. Annars blir det mörkt.
Nu vill jag så snart som möjligt läsa fortsättningen!