Omsorgen av Susanna Alakoski

Det här är en liten historia om det verkliga livet, om de människor som inte alltid syns. Precis som vanligt när Susanna Alakoski skriver.

Omsorgen handlar om Pernilla som arbetar som undersköterska på ett gruppboende. Under förberedelserna av en middag med en arbetskamrat hinner hon fundera en hel del över hur hon har det och hur det blivit. Hur hon älskar sitt arbete med människorna hon är satt att ta hand om, hur hon ogillar benämningen brukare, hur hon vill känna och visa sin stolthet över sitt arbete.

Det här handlar om empati och mänskligt värde, hur man klarar sig i en värld där det inte är de värden som prioriteras. Och den får mig att fundera på vem jag skulle vilja tog hand om mig i en sådan situation. Det är helt självklart Pernilla!

Förlagets text: Pernilla jobbar på LSS-boendet Tuvegården, ett jobb som innebär långa nattpass och som får ryggen att mola. Där finns Hannes som förlorat talet i en bilolycka och Agnetha som maniskt samlar på skönhetsprodukter men som vägrar tvätta sig. Där finns även personalen som jobbar sida vid sida. Men trots allt det tunga så älskar Pernilla sitt jobb. Om bara alla kunde se det så, att omsorg handlar om kärlek till människor.

”Nästa gång Pernilla får frågan ska hon ta mig fan skrika ut att man måste vara mirakulöst förstående inför de boendes olika egenheter och att det liksom är det som är det fantastiska med jobbet. Att begripa sig på sjukt sjuka människor som har röster och som uppfattar sina kroppar på ett annat sätt än friska människor. Som inte fungerar som vanliga människor men som ändå har samma mänskliga värde.”.

Köp hos Novellix eller Adlibris, låna på biblan, gör hur du vill men läs! 🙂

Inlägg 53/100 i utmaningen #blogg100

Effektivitet

 
 
Inlägg 52/100 i utmaningen #blogg100
 

Bloggtips – Boktokig

Tips om lite andra bloggar jag tycker om, som skriver om böcker. Bara en kort introduktion, så att du blir nyfiken!

Dagens tips – Boktokig

Så här säger Eva om sig själv: Jag är en nyfiken bokslukande mamma och lärare. Jag har två barn i åldern 7 och nästan 10. Jag älskar att läsa böcker och läser närhelst jag kommer åt!!!

Och Eva läser mycket! Och skriver fint om allt hon läser, intervjuar författare och går på releasetillställningar. Här finns mycket smått och gott att läsa om.

In och titta genast! 🙂

Inlägg 51/100 i utmaningen #blogg100

Lindboms akustiska på Backstugan

Ikväll blev det musik igen. Och mat. I goda vänners lag. 🙂
Och ännu en musikscen i Stockholm.. nåja, Solna får väl räknas dit tycker jag.

Platsen var Backstugan i Solna. En legendarisk inrättning som historiskt varit personalmatsal för alla filmstjärnor och personal som vistats i Filmstaden i Råsunda. Ingmar Bergman hade en privat matsal på Backstugan. Adressen är, så klart, Greta Garbos väg. :)



Foto: Magnus Wegler

Kvällens band, Lasse Lindboms akustiska, dvs ett akustiskt The Husbands utan trummis. Så här sa Lasse själv: ”Jag, Patrik Lundström och Micke Littwold dammar av ett gäng av Landslagets bästa låtar. Maj-Britt var med mig i Landslaget och hon tar med sig sin blå fiol. Det blir lite annat blandat oxå; Lindbom, CSN&Y, Eagles bl.a.”

Härligt gung och mycket allsång. Vilken stämning!

Inlägg 50/100 i utmaningen #blogg100  – Halvvägs!! 🙂

Carolina sjunger Misty av Jerker Virdborg

En eftermiddagslyssning. Radionovellen Carolina sjunger Misty av Jerker Virdborg.

En sommardag i en nära eller avlägsen framtid, söker en pluton av terrängen i en värmländsk skog. De hittar några hus som inte finns utmärkta på kartan och möter en ung kvinna, som envist hackar i en jordplätt och nynnar på Oscar Peterson’s ”Misty”…

Jag har läst Jerker Virdborg tidigare, Svart Krabba, Skyddsrummet Luxgatan och novellen Funkislampa.

Tycker om och är lite fascinerad av hans sätt att skriva om en framtid då vi inte vet vad som egentligen hänt. Belägring, gränsstrid, krigstid känns det som, men inget beskrivs tydligt. Det som är fokus är människorna och deras beteenden och relationer. Spännande och intressant!

Johan Holmberg, skådespelare på Dramaten, läser.

Radio rockar! 🙂 Och det gör läsning också, köp någon av hans böcker eller låna på biblan!

Inlägg 49/100 i utmaningen #blogg100

De blå silkesstrumporna av Elin Wägner

De blå silkesstrumporna är en kvick liten historia om att våga göra skillnad. Om en smart flicka som vågar sticka ut. Bjutti (Beauty) köper de blå silkesstrumporna, inte de diskretare bruna eller grå. Det kan vara så att hon är den indiskreta personen som färgaren måste ha räknat med finns?

Hon ska börja arbeta på Verket. Ska. Generaldirektören som inte vill ha kvinnor på sitt verk får helt enkelt tänka om. Och de blå strumporna får en avgörande roll i berättelsen.

Här visar Elin Wägner på sin oförtrutna kamp för kvinnans plats i samhället på ett humoristiskt och kvickt sätt. Vem kan inte älska Bjutti som minsann inte viker en tum från sin övertygelse.

Noveller är som smågodis, och det här är en av de goda bitarna. Kanske en sötsur? 😉

Jag har tidigare läst och skrivit om Wägner och om hennes Norrtullsligan,läs den också vetja!

Inlägg 48/100 i utmaningen #blogg100

Rost och Tortilla Flats

Ikväll har jag varit på Rost för första gången.

Ett helt magiskt, udda, fantastiskt ställe på söder i Stockholm. Som de själva säger: ”Rost Stockholm är en liten bykrog på Söder i Stockholm där du kan slinka in och äta en enkel måltid i en annorlunda miljö.” 

Verkligen en åh-hit-vill-jag-komma-tillbaka-upplevelse. Kvarterskrogsstämning med alla åldrar representerade. Folk kom och gick. Åt god mat, spelade spel, pratade motorer och lyssnade på musik. Jo, motorer. Detta är nämligen också ett mekotek! En lekplats för nördar som vill meka motorcykel. En måste ju älska’t!

Jag hängde här med några vänner för att lyssna på musik. Jag har som tur är vänner, som introducerar mig i nya världar. Kvällens band var Tortilla Flats, också premiär för mig, och det var blues vi fick höra. Härligt gung!!

Så här beskriver de sig själva: Låtarna är uteslutande svexikansk-amerikanska. Country/Blues & Tex/Mex om man ska tala ren svenska. Fredagskvällar med Tacos har äntligen fått ett ansikte. Tortilla Flats ÄR ett ekologiskt köttigt alternativ till den syntetiska snabbmatsmusik som i dessa dagar övergöder vår värld. 🙂

Stockholms musikscen är verkligen stor, varierad och välkomnande. Leta upp din lokala krog, ditt lokala band. Eller pröva någon annans! Så värt!

Inlägg 47/100 i utmaningen #blogg100

Bloggtips – (inte så) Anonyma Biblioholister

Tips om lite andra bloggar jag tycker om, som skriver om böcker. Bara en kort introduktion, så att du blir nyfiken!

Dagens tips – (inte så) Anonyma Biblioholister

Det här gillar jag mycket. Det varierar, det är långt och kort, invecklat och enkelt, argt och glatt.

Det här är Siv (bland annat):

”Siv, legitimerad boktok som efter ett par år med stort hus och eget bibliotek i en liten förort i Sverige nu har tagit med mig ett litet urval böcker och flyttat till en skolådestor/liten lägenhet i Prenzlauer Berg i Berlin. Jag flyttade i april 2014. Bloggen handlar nog lika mycket om det där med att försöka bygga ett nytt liv i ett nytt land som om böckerna jag läser. Många är fortfarande nyfikna på Berlin även om det inte är lika coolt som förr (beroende på vem du frågar – ;)), så jag tänker inte ha dåligt samvete för att jag inte längre skriver en renodlad bokblogg.

Bokintresset är enormt och spretigt, jag brukar närmast kalla mig ”genremässig periodare”, men det blir mycket fantastik och ganska många böcker om tåg och allt som hör därtill (från tunnelbanekonst till infrastruktur via arkitekter från förr).

Till vardags är jag tekniknörd, jag arbetar med projektledning och verksamhetsutveckling på Ett Stort Teknikföretag vars slutprodukt är Stora Dyra Fordon Som Går På Räls. Arbetstiderna inverkar förvisso menligt på mitt bokläsande, men jag älskar jobbet. Också.

Läser då och då diskussioner om oss bokbloggare här och var och känner mig därför nödd och tvungen att förtydliga att jag SKRIVER om böcker. Jag anser mig däremot inte RECENSERA böcker. Därför kan det förekomma – för mer seriösa personer störande – kommentarer om mitt privatliv kopplat till det jag läser.”

In och läs!!

Inlägg 46/100 i utmaningen #blogg100

Du är vad du fotograferar?

Ja, hur är det egentligen med bilderna? Vilken är bilden jag vill visa av mig?

Många skulle nog säga att jag är… champagne och fika. 😀 Men är det så?

Jag fotograferar mycket! Med mobilen. Jag älskar att ”se” de bilder som finns i min närhet. Fånga vardagens vackra. Det KAN vara champagneglaset, men också vågornas mönster i sandbottnen, betongpelare i konstruktioner, eller vad som helst annat! Jag vill naturligtvis också på något sätt dokumentera och dela med mig av mitt liv. Valda delar av det. Jag är gärna personlig, men sällan privat.


Den finaste bilden jag tagit är nog den här. Och den är väldigt mycket jag och den känsla jag hade då. Det är en midsommaraftonsmorgon, innan staden riktigt har vaknat… Det här är en del av min hembygd, apropå tidigare inlägg.

Dessa bilder tycker mina vänner i sociala medier är mina finaste/bästa. De kanske visar en annan bild av mig?  Där finns staden, naturen, skärgården, det smålustiga, det vackra. Ja. Det är kanske delar av mig.

Det är EN annan person som förekommer mer än någon annan på mina bilder…. Älskade barnbarnet Alexandra. <3

Jag har en sida med bilder här på bloggen. Jag publicerar mycket på Insta, där heter jag Kattishj. Titta gärna och tyck. Det finns massor, och kanske de tillsammans visar vem jag är.

Inlägg 45/100 i utmaningen #blogg100
 

Hembygd

Jag tänker rätt mycket på det här med hembygd. Vad innebär det egentligen?

Jag är stadsbo, uppvuxen i förort med nyckel runt halsen och badbuss på sommaren. En av de allra bästa dofterna är fortfarande ljummet sommarregn på varm asfalt.

Men på något sätt finns naturen i mig ändå. Föräldrar med kolonilott grundade kanske det hela. Att åka med pappa ut i skogen och plocka svamp, det var lugnet i en annars lite stökig tillvaro.

Med mina barns far fick jag Västerbottens inland, älven och fjället. Det finns kvar i mig.

På senare år har jag hittat vandringslederna och skärgården. Genom nya vänner har jag lärt mig var jag hittar smultronställena, hur jag tar mig mellan öarna. Kombinationen av vatten och skog är så perfekt.

Men staden är också min. Gatorna, torgen, stenhusen, människorna. Då menar jag inte trängseln och stressen, den tror jag vi alla vill slippa. Jag lämnar gärna rusningen och hittar smågatorna, prången, lugnet. Jag tröttnar aldrig.

Men var är min hembygd? Är det kanske där mina människor finns?
Spelar det roll? Var är din hembygd?

Inlägg 44/100 i utmaningen #blogg100