Hemåt över isen av Gunilla Linn Persson

”Minnet av att inte finnas till. Att vara utesluten. Inte saknad. Det aldrig glömda minnet av att vara en meter människa och ändå ingen.”

Jag har precis sträckläst Hemåt över isen av Gunilla Linn Persson. Det gick inte att sluta. Inte för att det är så spännande utan på grund av ett underbart språk som lockar in en bland bokstäverna. En blandning av verklig verklighet och poesi och fullt av relationer och människoliv. Precis vad jag älskar.

Den här boken har många beröringspunkter med Linn Perssons bok Vännen som jag skrivit om här tidigare. Där finns också en Ellinor.. långt ute i skärgården.

Vi får träffa Ellinor, kvinna på ön Hustrun i yttre havsbandet. Hon är tillsammans med sin far, som är ofärdig, de enda kvarvarande fastboende på ön. Ellinors liv är hårt och strävsamt. Det gäller att leva av det lilla som ges i en karg miljö. I ensamhet under vintern, med sommargästernas krav på sommaren.

Ellinor läser också poesi och lyssnar på musik, och det är saker som följer berättelsen och gör den aktuell och osentimental men också fylld av tillbakablickar till tiden som varit och format livet på ön.

Öns historia ligger hela tiden i bakgrunden och styr fortfarande livet. Familjerna på ön som stötts och blötts mot varandra genom årtionden, efter en dramatisk vandring över isen en stormig natt 1914. Händelserna på isen ligger som en genomgående historia i bakgrunden genom hela boken.

Det märks att författaren själv har bott i yttre skärgården och vet mycket om livet där. Alla små detaljer om namn på saker och ting, vindarnas och vattnets ord, djurens och växternas. Ett liv där allt görs ”efter gammalt”. Författaren är också medförfattare till tv-serien Skärgårdsdoktorn…

Historien om Ellinor börjar då hon med sjötaxin ska hämta upp en passagerare som visar sig vara en gammal bekant… Det här är också en kärlekshistoria men inte en enkel sådan.

Som baksidestexten frågar:
Finns en evig sorg, som föder hat och trätor?
Finns en kärlek lika evig som havet, om den brinnande skärgårdshimlen, en kärlek som glömmer tid och rum?

Läs den! Jag kan inte alls göra den rättvisa med dessa få rader.
Tack Wahlström & Widstrand som gav mig möjligheten.

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf

”Äntligen stod prästen i predikstolen!” Den berömda inledningsrepliken i Gösta Berlings saga.

Den här gången handlar det inte om boken, utan om teater! Stadsteatern i Stockholm har satt upp sagan. Runar Hodne har tillsammans med dramaturg Cecilia Ölveczky dramatiserat Selma Lagerlöfs roman. Joel Spira är Gösta, Ann Petrén är majorskan.

Jag har läst boken. För länge sedan, och minns nästan inget. Vilket kanske är både bra och dåligt när man ser pjäsen. Som med alla klassiker förväntas nog publiken att ha ett hum om historien, om inte; blir upplevelsen en helt annan tror jag, om än inte nödvändigtvis dålig.

Det är verkligen en saga, en skröna. Den alkoholiserade prästen Gösta Berling, avsatt från sin tjänst, tas om hand av majorskan på Ekeby. Historien berättas av skådespelarna parallellt med replikerna.

Det är många olika berättelser och öden som vävs samman till en helhet. Gösta och majorskan på Ekeby är de röda trådarna, som inte helt håller tycker jag. Det blir lite splittrat. De tolv kavaljererna är äldre män som drömmer sig tillbaka till ungdomens nöjen. Tidens kvinnosyn visar sig med önskvärd tydlighet, ibland inte så övertygande spelat men det funkar. Det är en tid då förändring ligger i luften och skapar oro och nya roller. Kön, moral och religion ifrågasätts.

Men som en saga är den lite magisk. Brukspatron Sintram från Fors, i förbund med djävulen, fantastiskt spelad av Samuel Fröhler kryddar historien väl. Min favoritkaraktär helt klart.

Musiken är en del av helheten och ackompanjerar skådespeleriet och scenografin vacker med skogen och vattnet hela tiden närvarande, vi är i Värmland. Intrycket förstärks av de långa pälsarna.

Det som förvånar mig mycket är att den inte sitter riktigt hos skådespelarna. Är det premiärnerver? Ovanlig många felsägningar, om än snyggt räddade ändå förvånande. Jag tror att detta är den sorts pjäs som kommer att bli bättre ju längre den spelats. Det är mycket text, mycket ord som ska läras och skulpteras till en helhet. Den sista föreställningen kanske blir helt annorlunda än den första.

Sammanfattat, jag tycker trots allt om den.

Internationella kvinnodagen – bloggstafett hos Kulturkollo

Idag är det den där dagen. Den 8 mars, internationella kvinnodagen. En dag jag inte ”firar”, inte vanligtvis brukar engagera mig så mycket i, en dag jag verkligen inte säger ”grattis” till en kvinna.

Men det är en viktigt dag, har varit länge och fortsätter att vara. Kvinnor har fortfarande svårt att få vara lika bra, dåliga, roliga, tråkiga.. som män. För att inte tala om de platser där kvinnor faktiskt lever under stort förtryck och inte ens har människovärde.

Det är en dag då vi faktiskt kan lyfta allas vårt lika värde, peka på de orättvisor som finns, hjälpa varandra och inspirera till förändring. Det går att göra i det lilla och i det stora. Det går att delta i demonstrationer och aktioner, det går att välja att läsa en kvinnlig författare, retweeta klokskap från kvinnor, det går att tänka efter hur en kan vara en förebild för sina barn.

Jag försöker göra en del av detta idag och alla dagar, och deltar i denna bloggstafett hos Kulturkollo för att inspirera. Och jag är inte ensam, vi är 24 stycken och publicerar ett inlägg varje timme. Se länkar längst ner i inlägget. Läs oss gärna, och låt dig inspireras!

Ämnet är ”En kvinna som inspirerat mig”. Det ligger nära till hands att välja en författare förstås, om en går utanför familj och vänner. Men jag väljer en konstnär!

 

Det blir Vera Nilsson!

Vera Nilsson, en av våra stora konstnärer samtida med Sigrid Hjertén, Siri Derkert och Mollie Faustman.

Kort om henne: Född 1888 och uppvuxen i Jönköping. Död 1979 i Stockholm. Hennes bildspråk ’är dova färger och aldrig insmickrande ansikten; hon har målat landskap, särskilt då från Öland, men också kärleksfulla barnporträtt. Många av hennes målningar föreställer dottern Catharina Nilsson (född 1922), kallad Ginga. Hon var skolad i kubismens 1910-tal i Paris men med sin djärva färg- och formbehandling var hon förstås också expressionist. En fyra månaders vistelse i Senegal 1949-50 resulterade i ett stort antal teckningar. Hon fick många offentliga uppdrag, bland annat att utsmycka T-Centralen i Stockholm och fresker i Västertorpskolan i Stockholm och i Djurgårdsskolan i Eskilstuna. Hon invaldes 1954 i Kungliga akademien för de fria konsterna, där hon var den första kvinna som blivit ledamot sedan 1889.

Jag kände inte till Vera Nilsson innan jag såg henne på Moderna museet i Malmö för många år sedan. Hennes Gata i Malaga hängde där och fullkomligt lyste mot mig. Och jag var fast. Jag har efteråt förstått att hon ju finns representerad på nästan alla konsthallar. Jag träffar på henne lite över allt.

Jag hade också förmånen att få höra mer om henne vid ett besök på Skissernas museum i Lund. Mer om hennes liv som ensam mor och konstnär vid seklets början. Hur hon umgicks med de stora, gick i skola hos Matisse och satsade allt på ett inte helt okomplicerat konstnärskap. De kan inte ha varit lätt!

I Kulturtidskriften Cora kan du läsa mer om henne, skrivet i samband med den större utställningen som var på Liljevalchs hösten 2013.

Jag skulle gärna äga någon av de fina oljemålningarna men har i alla fall en litografi! Du ser den här till vänster. 🙂

Värt att lägga på minnet en dag som denna kanske:
Första kvinnan att delta i Vasaloppet var Margit Nordin, som 1923 fullföljde loppet på 10:09.42. Året efter förbjöds kvinnor att delta i loppet, eftersom det ansågs vara ”för jobbigt” för kvinnor att åka. Förbudet mot kvinnor upphörde 1981 sedan en kvinna utklädd till man blivit intervjuad i TV och avslöjad 1978. Nittonhundraåttioett!!

00.01 Kulturkollo
01.00 Breakfast Bookclub
02.00 Som ett sandkorn
03.00 Västmanländskan
04.00 Fiktiviteter
05.00 Feministbiblioteket
06.00 Kajsas bokblogg
07.00 … och dagarna går
08.00 Bokhyllad
09.00 Pappersfågel
09.30 Bokbabbel
10.00 Lyrans Noblesser
10.30 The World I Live In
11.00 Endast E-böcker
11.30 JoS blog
12.00 En oväntad glänta
12.30 Bakbokmat
13.00 Hanneles bokparadis
13.30 Draw, read and take a photo
14.00 Tankar från mitt fönster
14.30 Bokmania
15.00 enligt O
15.30 The Road so far
16.00 Tittelina
17.00 Litteraturkvalster & småtankar
18.00 C.R.M Nilsson
19.00 Lottens bokblogg
20.00 Carolina läser
21.00 Den läsande kaninen
22.00 A room of my own
23.00 När det börjar
23.59 Kulturkollo

Skyddsrummet Luxgatan av Jerker Virdborg

http://www.albertbonniersforlag.se/Bocker/Svensk-skonlitteratur/S/skyddsrummet-luxgatan/Skyddsrummet Luxgatan av Jerker Virdborg är en mycket bra bok!

Jag läste för länge sedan hans Svart Krabba. Den satte sig i mitt minne. Maken till obehaglig historia om ett land i krig och en färd över isar med ett viktigt uppdrag.

Den här historien har samma ingredienser. Ett krig, en ockupation. En ovisshet om vad som egentligen händer, var man egentligen är.

Ett skyddsrum i Stockholm fylls långsamt av oroliga människor. Två syskon i strålningssäkra skyddsdräkter kör till den förbjudna zonen för att hämta ett par fingerborgar till sin döende mor. Sverige är ockuperat; militärer patrullerar på gatorna och flygplanen dånar oroväckande över skogen.

Vi får följa människor mitt i detta genom en samling noveller om olika platser och situationer. Situationer som känns mer eller mindre obehagliga. Berättelsen knyts samman av en historia som återkommer. Tiden i skyddsrummet.

Det känns som att ett återkommande tema i berättelserna är ovisshet och överlevnad. Vad gör det med oss att vara utsatta? Hur mycket accepterar vi? Släpper vi på medmänskligheten eller blir den större? Blir helt plötsligt kriget och osäkerheten det normala? Familjen blir plötsligt en mycket viktig del i livet, det enda bestående.

Språket är magiskt. Som DN säger: ”Jerker Virdborg är en glänsande författare. Novellerna är berättartekniska konststycken som vet exakt hur man maximerar effekten. I varje berättelse ses världen ur en enskild människas perspektiv när hon kisar ut över fronten och parerar dödshoten.”

Ja, sammanfattat, läs den!

Lyssna också på Lundströms bokradio från den 21 februari då Virdborg medverkade.

Missa inte heller novellen Funkislampa hos Novellix! En riktig pärla! 🙂

Så här säger förlaget om Skyddsrummet Luxgatan:
En samling berättelser om ett land invaderat av terror och krig. Aktuellt och skrämmande om ett igenkännbart land där allting ändå är främmande. Det välbekanta har invaderats, en världsbild har gått itu och tryggheten blivit en lyx.
I ett Småland härjat av inbördeskrig forcerar en man milisens vägspärrar i sökandet efter sin familj. I ett ockuperat Stockholm säljer en pojke mammans narkotiska tabletter medan brutala ordningsvakter patrullerar tunnelbanan. Och i en annan stad samlas tusentals människor i ett klaustrofobiskt skyddsrum på flykt undan ett flyganfall.
Är detta verkligen Sverige?

Kategorier
Uncategorized

Min bokrea

Har försökt sätta mig på händerna. Gå omvägar. Ignorera.

Men det är lite härligt med bokrean trots allt. Att gå runt och titta, bläddra, sukta. Dessa högar med böcker, pallar med massor, de små undangömda i liten upplaga. Kanske inte nödvändigtvis köpa. Många av gobitarna har jag redan i mina hyllor hemma, glad för det. Det kunde annars blivit väääligt dyrt.

Det blev bara några.. jag skulle inte, men ja. 🙂

  • Jag skulle så gärna förföra dig – men jag orkar inte av Margareta Strömstedt
  • Och ett skepp med sju segel och femtio kanoner ska försvinna med mig av Bodil Malmsten

Alltså! Vilka titlar. Älskar’t!

Det blev förstås en liten barnbok också. Herregud jag är ju farmor!

  • Nicke Nyfiken – Vad Nicke gillar

Klickar snart hem dessa också:

  • Spår av Lena Sundström
  • 438 dagar : vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar av Martin Schibbye och Johan Persson
  • Humlan som flyger : berättelsen om Stefan Löfven av Lena Hennel och Lova Olsson  

Bokryggspoesi

Idag är dagen för lite extra bokryggspoesi!

Kulturkollo har dragit igång en stafett, och vi är många som deltar. Sök på den korta och kärnfulla hashtaggen #bokryggspoesimedkulturkollo i sociala medier så hittar du allt poesigodis! Här kommer mitt…


Alltings början
du är inte ensam
Du och jag och vi
vad jag älskade
Fjäril i koppel
låt oss dö som hjältar

En liten värld av Åsa Hellberg

Det här är feelgood. Tror jag. 🙂

Som förlaget beskriver ”en resa fylld av kärlek, sex, vänskap och skratt”. Och så är det, en masse! I centrum står mogna kvinnor, vilket ju får sägas är väldigt sympatiskt. Det är lätt att känna igen sig i situationer och känslor boken igenom. Många människors öden vävs samman på ett lättsamt och trevligt sätt, det är lättläst och fångande, lite svårt att lägga ifrån sig.

Jag tycker dock att historien hade vunnit på något färre karaktärer och historier. Nu blir det emellanåt nästan förvirrat hur allt hänger ihop och en händelse leder till det andra i annat sammanhang. Det känns som att författaren velat klämma in allt för mycket i en enda bok. Jag hade gärna läst en bok som fokuserade mer på en av personerna, och få komma henne lite närmare in på livet och låtit de andra vara mer av bifigurer.

Det här är en bok som inte kräver så mycket. En bok för solstolen, pendeltåget, för minutrarna på kvällen. Och det är inte dåligt. Men den gav mig inte så mycket som stannar kvar.

Förlaget skriver: – Häng med på en resa fylld av kärlek, sex, vänskap och skratt. En liten värld av Åsa Hellberg är en varm och underhållande feelgoodroman med mogna kvinnor i huvudrollerna.

Har man ingen reskamrat får man väl följa efter någon som är på väg till Arlanda, tänker Elsa, 70-årig änka som inte längre vill sitta ensam i Farsta. I smyg förföljer hon slumpvis utvalda personer och hon hinner komma till både Västerås och London innan den riktigt stora resan står för dörren.

Isabella, före detta filmstjärna, blir fortfarande igenkänd för sitt vackra ansikte. Vid 50 står hon i ett vägskäl och funderar på vad hon ska göra av sitt liv. Ska hon sälja sitt framgångsrika företag, ska hon flytta utomlands, ska hon någonsin våga öppna sitt hjärta för en man igen?

Carina, Isabellas färgsprakande väninna, bor i England och blev nyligen lämnad av sin man för en yngre talang. När allt vänds upp och ner drar hon med sig Isabella in i ett nytt projekt: de ska bo och arbeta tillsammans på den engelska landsbygden.

Slumpen, eller om det kanske är ödet, för samman Elsa med Carina och Isabella och de tre kvinnorna får stor inverkan på varandra. Alla försöker de hitta nya vägar i tillvaron, men det är betydligt svårare att förändra sig själv och sitt liv än de trodde.  

Förtvivlade människor av Paula Fox

Den här gillade jag mycket!

Förtvivlade människor av Paula Fox skrevs redan 1970 men fick trots god kritik inte något stort genomslag då. Nu har den fått nytt liv och den framflyttade plats den förtjänar.

Det här är en tunn bok. Men en historia som inte alls är tunn. Med ett vackert och distinkt språk mejslas en känsla av undergång fram mitt i vardagen hos paret Bentwood. Hela boken är som ett destillat av något mycket större.

Kriserna är ständigt närvarande i berättelsen. Äktenskapet som knakar och Sophies skadade hand. Ottos kris i sin firma och en stad i förändring. Historien utspelar sig i slutet på 60-talen, men är väldigt tidlös. Få detaljer är specifika och samma kriser förekommer i världen hela tiden. Vi släpps ner mitt i ett skeende vi kan känna igen oss i, irritera oss på, sympatisera med, känna oro inför.

Läs den. Den berör. En klar favorit! En klassiker!

Förlaget skriver: Sophie och Otto Bentwood lever ett välordnat liv i Brooklyn i New York, med Goethes samlade verk i bokhyllan och coctailbjudningar i kalendern. Men när Sophie blir oväntat biten av en katt är det ett av många illavarslande tecken i parets liv. Sophie oroar sig för rabies, Otto är frustrerad över att hans partner på advokatbyrån har beslutat sig för att starta eget, en hemlös man somnar i sina egna spyor på gatan utanför, inbrott och krossade rutor överallt.
Det är i slutet av sextiotalet, rika och fattiga lever sida  vid sida i New York med brottsligheten inpå knuten. Sophie och Otto känner att världen utanför invaderar deras liv, hotar det, blandar sig med deras egen förtvivlan över det liv de lever tillsammans.

Det krävs tusen vackra ord av Rose Marie Bouw

Det krävs tusen vackra ord av Rose Marie Bouw är en historia som jag tror vi alla kan känna igen oss i på något sätt. Det handlar om att förlora sig själv.

Vi får följa Ulrika i hennes flykt från en verklighet av mobbning, dålig självbild och hemska människor. En dag får hon bara nog och går. Hon gör det mest tabubelagda en mamma kan göra, hon lämnar sina barn utan att titta tillbaka.

Historien är skriven med fantastik fingertoppskänsla och pricksäkerhet. Det gör ont att läsa, men det är svårt att lägga boken ifrån sig. Det blir aldrig sentimentalt, glättigt eller förutsägbart. Bara verkligt verkligt. Väldigt skickligt gjort. Det är en vacker bok, både till omslag och innehåll.

Ulrika tar sig tillbaka till livet, trots allt får man nog säga. Hon har många och mycket att kämpa emot men blir aldrig bitter eller hämndlysten. Sensmoralen är kanske att vi har alla våra demoner som styr hur vi är och hanterar vardagen. Det är vi själva som kan ta tag i det och leva det liv vill leva. Gillar.

Detta är en bok som lämpar sig utmärkt till diskussioner. Vi var ett gäng som pratade om det på Twitter, #boktwitt. Det är ju ett forum där formen begränsar, men tankarna och funderingarna kring boken skapade livliga trådar av diskussion. Tack Rose Marie för dina inlägg när vi funderade över hur du tänkt. 🙂

Rekommenderar!

Förlagets text: Den morgonen Ulrika ställer sig på vågen och ser 143 kilo bryts förlamningen. En gräns har passerats. Någonstans mellan tjugofyra och trettiosex tappade hon bort sig själv. Hon blinkar mot siffrorna, 143 kilo. Hennes tre små pojkar leker på vardagsrumsmattan. Ulrika tar sin handväska och går ut genom dörren, lämnar sitt liv bakom sig. Hon fortsätter att gå.

Molly är sju år. Fröken säger att hon har en vild fantasi när hon berättar om monstren under sängen. Monstren som kom fram när mamma dog. Med sina fräknar och sin porlande nyfikenhet korsar Molly Ulrikas väg. En sommar på landet, en liten hand i en större hand. Ulrika vill bara dö, Molly vill börja leva igen.

Det krävs tusen vackra ord är en berättelse som letar sig in i ditt hjärta med en känsla av både värme och vemod. Den stannar där långt efter att sista sidan är läst.

Gloria av Wille Crafoord

En liten munsbit till novell. Gillar!

Wille Crafoord har inte skrivit någon annan bok vad jag vet. Det kanske kommer? Novellen Gloria är trevlig start.

Berättelsen handlar om Gloria, en sångerska och kändis vars leende ”öppnar upp universum”, som för att få fart på sin karriär gör något oväntat som visar sig vara genialt?

Novellen är rolig, förvånande och intressant. Den resonerar smart kring kändisskap och hur nyckfullt folk ändrar åsikt om kändisars status.
Väl värt en liten stund av din tid.

Förlaget beskriver:
Kaj tittar bort mot Gloria. Med facit i hand tycks det ju verkligen som om hon har gjort något fantastiskt. Medvetet eller inte. Något som ingen annan enskild samhällsengagerad artist eller kändis, eller ens politiker, lyckats med. Ja, kanske Ga ndhi då. Han drar lite på munnen vid jämförelsen. Men ändå.