Noveller – litteraturens smågodis

Jag har på senare år hittat fram till novellerna i litteraturen. Jag vet inte riktigt varför det dröjt, men nu är jag fast. Det finns så mycket fint att hitta. Ofta lättillgängligt och tänkvärt. En inblick i ett större sammanhang, eller något alldeles eget. Jag gillar det.

 

Extra fiffigt är det med e-formatet, även om jag i vanliga fall är en bok-bokmänniska som vill känna pappret mot fingrarna när jag bläddrar. 🙂 Men med e-novellen i läsaren eller telefonen är det supersmidigt att alltid ha något att läsa när signalfelen och spårhalkan dyker upp i pendeltrafiken. Eller för den delen på lunchen, en stund på kvällen då det bara finns en stund.

 

Och den kostar ungefär som lite smågodis, runt en tjuga.

 
Så här i juletid är det förstås också oerhört bra att ha ett gäng Novellix i pappersformat att ta med sig som värdinnegåva på glöggfesten, ge som klapp till arbetskamraterna, eller varför inte till alla tonåringar i närheten för att trigga läslusten?!
 
Nu i början av december släpps en ny fyra denna gång franska klassiker! Guy de Maupassant, Gustave Flaubert, Marcel Proust och Simone de Beauvoir – gigantiska namn, i litet format. Ett måsteköp!
 
Jag har några favoriter hos just Novellix, men det finns förstås många andra förlag som också ger ut noveller av olika slag. Leta dig fram på nätet och i bokhandlarna.
  • De är vi av Björn Hedensjö – en av Novellix faktanoveller som sätter fingret på tolerans, främlingsrädsla och hur vi vill vara som människor.
  • En utflykt av Ida Jessen – en lite obehaglig historia om relationer. Jag lyssnade på Ida tidigare i höst.
  • Alla vill bara gå hem av Daniel Sjölin – att läsa denna historia är som en enda lång inandning! Makalös!
  • De blå skorna av Linda Olsson – en finstämd historia om historien, kärleken och livet.
  • Och många, många fler!

I skymningen sjunger koltrasten av Linda Olsson

Jag lyssnade på Linda Olsson för någon vecka sedan på Akademibokhandeln. Jag har skrivit om det på bloggen tidigare. Hon pratade om sin bok I skymningen sjunger koltrasten och om sitt författarskap, mycket intressant. Nu har jag läst boken.

Det är en fin och lite vemodig bok om vänskap mellan människor. Skriven med en ton jag tycker författaren återkommer till i sina böcker. En ton som antyder rotlöshet och sökande efter sammanhang.

Tre grannar hittar av olika anledningar varandra och en vänskap växer fram. Det är tre väldigt olika personer med olika livsöden men med konsten som gemensamt intresse. Boken innehåller många litteratur och musikreferenser.

Jag tycker mycket om den här historien. Den är på något sätt både lugn och intensiv. Det är inte några lätta frågor personerna brottas med. Jag tycker också mycket om författarens förmåga att klart och tydligt, inte sentimentalt utan mjukt, beskriva och driva berättelsen framåt. Det är svårt att lägga ifrån sig boken, vad kommer att hända med dessa vänner?

Att koltrasten har en viktig roll är inte heller illa, det är en favoritfågel som med sin drill förmedlar hopp. Och den här låten kommer kanske direkt upp i tankarna… 🙂

Läs! Läs, en fin bok om vänskap och om livet som inte alltid är lätt.

Förlagets text – ”En av Sveriges mest uppskattade romanförfattare är tillbaka med en stark berättelse om ensamhet, vänskap, litteraturens kraft och de hisnande möjligheter som ryms i varje människas liv. Änkemannen Otto, den nyinflyttade Elisabeth och den unga serietecknaren Elias bor i samma trappuppgång på Söder i Stockholm. De har alla hamnat i en återvändsgränd i livet och lever ensamma i sina lägenheter.

En dag hamnar en bokförsändelse som egentligen skulle till Elisabeth hos Elias. Han knackar på hos henne flera gånger för att lämna boken, men konstigt nog öppnar hon inte. Elisabeth flyter in i Elias serier och blir till en figur som han kallar Koltrasten. När de två till slut träffas lånar Elisabeth ut en roman till Elias som han mödosamt läser trots att han är dyslektiker. Otto i våningen ovanför har också ägnat hela sitt liv åt böcker och delar även han gärna med sig av sin passion.

Långsamt och med böckernas hjälp kommer grannarna varandra inpå livet och stegvis vecklar deras personliga levnadsöden ut sig över sidorna. I skymningen sjunger koltrasten är en stark berättelse som stannar kvar länge hos läsaren.”

Alkemistens dotter av Carl-Michael Edenborg

http://www.nok.se/Allmanlitteratur/Bocker/Skonlitteratur/Svenska-berattare/Alkemistens-dotter1/Alkemistens dotter är en historisk äventyrsroman, med inte så lite mystik som ingrediens. Rebis Drakenstierna är den sista i en utvald släkt. Hennes far lär upp henne i alkemins hemliga konster innan sin död, för att hon är den som kan finna de vises sten. Alkemin är förstås huvudpersonen egentligen.

Ett mustigt språk, mycket detaljer och kunskap om ämnet och tiden känns från början i läsningen. Mycket fina miljöbeskrivningar, man känner verkligen dimman, mörkret, kemins dofter. Det är spännande att resa genom Europa med huvudpersonen, och Edenborg förmedlar några fina möten.

Men.. nja. Det blir för konstigt för min smak. Jag har svårt att ta till mig alkemins under och Regis person som den utvalda. Jag känner inte fascinationen som jag tror att Edenborg vill förmedla. För mig blir det för platt och pratigt, det är långt mellan styckena som verkligen engagerar och gör mig sugen att läsa mer.

Tyvärr, jag gillade den inte.

Förlagets text: ”Rebis Aurora Drakenstierna föds som den sista i en släkt av alkemister i slutet på 1700-talet och växer upp på gården Hermestorp, där den ständiga röken från athanoren färgar himlen svart. När fadern oväntat går bort lämnas Rebis ensam med en ofattbar hemlighet: hon är utvald att slutföra ett uppdrag som rör hela mänskligheten, och som kommer att förändra världen oåterkalleligt.

Rebis sökande efter släktens hemlighet tar henne ut i Europa och redan från början står det klar att hon motarbetas av dunkla krafter. Resan går till Berlin, via Marstrand och Paris smutsiga hamnar och bordeller. Där möter hon släktens avfälling Andreas, men kan hon lita på honom? Alkemistens dotter bär hela världen på sina axlar och för den utvalda finns ingen plats för tvivel.

Carl-Michael Edenborg är tillbaka med en glödande och sprakande äventyrsroman om alkemi och ideologi, en märkligt modern historisk roman om blind tro, bomber, och kärlekens makt.”

Beckomberga – ode till min familj av Sara Stridsberg

”Vänta inte. Livet börjar aldrig.. det tar bara slut.” Det säger Jim till sin dotter Jackie. Jim som levt ett tag på Beckomberga och Jackie som nästan växte upp där. För att vara nära sin pappa, rädda honom, hjälpa honom?

Vi får också bland andra möta Olof som levt i stort sett hela sitt liv inlåst och nu ska förbereda sig för ett liv utanför Beckomberga.

Sara Stridsbergs Beckomberga – ode till min familj, är en bok som gick rakt in i mitt hjärta. Ibland träffar böcker mitt i prick.

Den främsta anledningen är förstås att detta är en mycket bra och välskriven bok om ett angeläget ämne. Hur stöttar vi de allra svagaste i samhället? Hur älskar vi och håller fast vid hoppet? Men för min del också mitt i prick på grund av att mycket jag möter i historien finns nära mig, i mig, och är väldigt personligt.

Berättelsen består av en blandning av många korta kapitel, en del bara ett stycke, med nedslag i några individers liv vid olika tillfällen under en lång tid. Det finns också historiska tillbakablickar och delar som dokumentärt beskriver hur Beckomberga kom till och avvecklades.

Stridsberg beskriver Stockholm, naturen, stämningarna, ljuset och lukterna helt magiskt! Gränsen mellan friskt och galet suddas ut. Språket böljar och kvillrar, lockar oss vidare in i berättelsen som kan kännas trådlös, men inte alls är det. Det väldigt jordnära och verkliga, livet och döden precis som den är, förmedlar hon nästan poetiskt mjuk och känsligt.

Det är en vacker bok, som förmedlar en annan bild av Beckomberga än den vi är vana vid kanske. Den skildrar livet och människorna som fanns där. De som flyttade därifrån och de inte gjorde det.

Det var länge sedan jag grät så mycket när jag läste en bok. Var beredd med näsduken! Men läs, för tusan läs! Jag tror att denna bok kan ge Kristina Sandbergs Liv till varje pris, en match till Augustpriset!

Förlagets text – ”När Jimmie Darling kommer till Beckomberga mentalsjukhus börjar hans dotter Jackie tillbringa allt mer tid där och när modern reser till Svarta havet blir sjukhuset hela hennes värld. Där finns läkaren Edvard Winterson som varje natt tar med sig Jim och några utvalda patienter till sina stora fester vid Lill-Jansplan, där finns Inger Vogel som rör sig på gränsen mellan ordning och ödeläggelse och Sabina med sina pärlor och sin bedrövelse. Där finns också Paul och kärleken, det verkliga vansinnet.
Beckom​berga – ode till min familj är en berättelse om drömmen att hålla någon kvar i ljuset som aldrig riktigt har velat vara där, om skräcken och längtan efter att falla. I Sara Stridsbergs bedövande vackra roman är mentalsjukhuset intill Judarskogen både en monstruös ängel och en gammal utopi om att fånga den som faller.”

August eller Albert? ;-)

Dags att titta lite bakåt. Att kunna sin historia är ju att förbereda sig för framtiden, eller hur!

 

Här är alla vinnare i den skönlitterära klassen sedan priset instiftades 1989. Har du läst dem alla?

På Augustpriset.se hittar du mer statistik om prisets olika vinnare, m.m.

Vi kan ju konstatera att det är ett förlag som dominerar… 😉

  • 2013 Lena Andersson, Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek (Natur & Kultur)
  • 2012 Göran Rosenberg, Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz (Albert Bonniers förlag)
  • 2011 Tomas Bannerhed, Korparna (Weyler förlag)
  • 2010 Sigrid Combüchen, Spill. En damroman (Norstedts)
  • 2009 Steve Sem-Sandberg, De fattiga i Łódź (Albert Bonniers Förlag)
  • 2008 Per Olov Enquist, Ett annat liv (Norstedts)
  • 2007 Carl-Henning Wijkmark, Stundande natten (Norstedts)
  • 2006 Susanna Alakoski, Svinalängorna (Albert Bonniers Förlag)
  • 2005 Monika Fagerholm, Den amerikanska flickan (Albert Bonniers Förlag)
  • 2004 Bengt Ohlsson, Gregorius (Albert Bonniers Förlag)
  • 2003 Kerstin Ekman, Skraplotter (Albert Bonniers Förlag)
  • 2002 Carl-Johan Vallgren, Den vidunderliga kärlekens historia (Albert Bonniers Förlag)
  • 2001 Torbjörn Flygt, Underdog (Norstedts)
  • 2000 Mikael Niemi, Populärmusik från Vittula (Norstedts)
  • 1999 Per Olov Enquist, Livläkarens besök (Norstedts)
  • 1998 Göran Tunström, Berömda män som varit i Sunne (Albert Bonniers Förlag)
  • 1997 Majgull Axelsson, Aprilhäxan (Prisma)
  • 1996 Tomas Tranströmer, Sorgegondolen (Albert Bonniers Förlag)
  • 1995 Torgny Lindgren, Hummelhonung (Norstedts)
  • 1994 Björn Ranelid, Synden (Bonnier Alba)
  • 1993 Kerstin Ekman: Händelser vid vatten (Albert Bonniers Förlag)
  • 1992 Niklas Rådström, Medan tiden tänker på annat (Gedins)
  • 1991 Vinnare: Sven Delblanc, Livets Ax (Albert Bonniers Förlag)
  • 1990 Vinnare: Lars Ahlin, De sotarna! De sotarna! (Albert Bonniers Förlag)
  • 1989 Cecilia Lindqvist, Tecknens rike ([Albert Bonniers Förlag)

Augustpodden – mervärde!

Vill du höra några av de Augustprisnominerade samtala med varandra om sina böcker? Och själva berätta om sina böcker. Du hittar länkar här!

Vad är det som är så hotfullt med smuts? Är det folkhemmets fel att kvinnors hemarbete osynliggjorts? Hur tar man reda på vilket väder det var när Hitler höll ett visst tal?
Kristina Sandberg tar en fika hemma hos Anders Rydell och pratar om hemmafruförakt, brödbakande män och konstens betydelsen i krig och konflikter.

Och varför sjunger Carl-Michael Edenborg när han skriver? Hur gör man en 1700-talsdialog trovärdig? Och varför är vi egentligen så upptagna med världens undergång? Håkan Håkansson har satt sig vid ett köksbord på Södermalm i Stockholm, hemma hos Carl-Michael Edenborg.

På Augustpriset.se kan du också höra författarna själva presentera sina böcker.




Utan personligt ansvar av Lena Andersson

Ester, Ester… dags igen. 🙂

Boken börjar: Ester Nilsson hade nått den ålder då man blir äldre av att fylla år.

I Utan personligt ansvar av Lena Andersson får vi igen möta Ester och hennes kärlek,längtan och besatthet, nu av Olof Sten, den gifte skådespelaren. Och precis som i den tidigare boken Egenmäktigt förfarande, blir jag irriterad på Ester. Men känner också igen mig och beteenden i min närhet.

Lena skriver som vanligt väldigt bra. Vi känner igen Esters ord och tankar. Hon analyserar skeenden ner till minsta beståndsdel, och låter sedan Ester ändå välja kroppens och längtans väg inte utan vånda. Historien är full av oneliners så mitt i prick, som visar på vägen historien tar..

  • Hon blev isande kall, och när hon blev kall blev han varm.
  • Inget lyser så i neon som den förnekelse ingen har efterfrågat.
  • Rinnande sand för den ena var oftast förtvivlan och elände för den andra.
  • Människor förminskar dem som ber om att bli förminskade.
  • Vid svår törst dricker man även förgiftat vatten.

Vi får ändå förstå att till det Ester gör finns förklaringar djupt inom henne, och hon har lärt sig, visst har hon det. Men hon klarar ändå inte att välja bort. Längtan och hoppet är för stor. Väninnekören är här som vanligt och denna gång med lite mer plats i historien, och försöker ge Ester perspektiv.

Det är lätt att hamna i funderingar kring roller och beteenden. Vem är egentligen Ester, och vem är Olof? Vem är för den delen Hugo? Och när är vem vad? Jag gillar det här. Att få fundera kring relationer på olika sätt. Att känna igen sig och inte känna igen sig. Jag har nog varit både Ester och Hugo, men inte Olof tror jag. 🙂

Den här gången blir slutet annorlunda. Ester sätter ner foten och tar konsekvenserna. Jag tror att vi, som Lena säger, lämnar Ester nu. Hon får klara sig själv framöver. Och det tror jag att hon gör.

Jag kommer att läsa boken igen, helt eller delvis. Hoppas också att få diskutera den i en bokcirkel framöver. Den är diskussionsvänlig!

Förlagets text –

”Ester Nilsson är tillbaka. Och hon har inte lärt sig någonting.

Fem år efter Hugo Rask träffar Ester skådespelaren Olof Sten. Redan vid det första mötet känner hon igen sin kropps reaktion: hon håller på att bli handlöst förälskad. Olof gör ingen hemlighet av att han är gift med Ebba Silfversköld, men börjar samtidigt träffa Ester. De inleder en relation, som samtidigt inte är en relation enligt Olof. För han är ju gift, och säger sig inte ha några planer på att lämna Ebba. Men vad gör han då hos Ester?

 
Ester köper en bil så att hon kan köra Olof kors och tvärs över landet, till teaterföreställningar och kärleksmöten. Somrarna blir outhärdliga för Ester, för på sommaren umgås gifta män med frun. Ester Nilsson har blivit älskarinna. Men Olof Sten är märkligt ambivalent och hoppet om att han ska lämna, det finns där.
 
Utan personligt ansvar är den fristående fortsättningen på Egenmäktigt förfarande. Med skarp blick och mycket humor tar sig Lena Andersson denna gång an älskarinnans roll i vår kultur och de djupt rotade föreställningar som styr tresamheten.”

 

Lilla Augustpriset – där kan det börja

Ett av många sätt att locka till läsning och skrivande, är förstås att få möjlighet att pröva sina texter mot andra. Att få känna att det håller och att andra läser, vill läsa. Här har Lilla Augustpriset ett viktigt arv att förvalta.

Priset har funnits sedan 1994 ett otal antal texter har strömmat förbi juryerna. De flesta texter noveller, men även facktexter och lyrik finns där. Och flera av de unga nya har sedan blivit etablerade författare, några av dem har till och med efter några år nominerats till det ”stora” Augustpriset. Som till exempel Lyra Ekström Lindbäck. Makalöst!

Nu har du chansen. Gå in och rösta på din favorit bland de sex nominerade. Hjälp de unga, längtande vidare i sina författarskap! Senast den 16 november.

Saker jag inte gör: mjölkar kor. Jag menar, vem kan inte älska en prosadikt med en sådan titel!

En annan arena för skrivandet är förstås NaNoWriMo, National Novel Writing Month. En helt annan plats och annat upplägg, pågår just nu under november månad… men jag återkommer till det. 🙂

Ett så starkt ljus av Lyra Ekström Lindbäck

Ett så starkt ljus är en historia om allvarsam lek. En historia om kärlek, längtan, normer. Ens inre och yttre liv.

Det första som slår mig efter några sidors läsande är känslan av lång erfarenhet. Jag är tvungen att titta efter hur gammal Lyra Ekström Lindbäck är, och förvånas över att en så ung person kan skriva så här. Inte på grund av ålder utan på grund av att det känns så levt, så tänkt.

Vi får följa Sara genom förälskelser och tankar, som båda rinner genom hennes fingrar. Vad är det som är verkligt och vad är önskat? Det handlar om kärlek som inte bestäms av könstillhörighet, vem som är vad känns inte alls viktigt. Känslorna är lika. Men bekskrivningarna av utanförskap och omgivningens reaktioner finns där. Smärtsamt tydliga.

Det är också en fantastisk Stockholmsskildring, vi går med Sara genom Rålis och på klubbarna. Till universitetet och till Nytorget. Men mest fantastisk är språket. Det är fladdrande skört och samtidigt brutalt rakt på sak. Med ett vemod som lockar mig vidare, jag vill läsa mer, vill läsa klart.

Ja, läs den! Och fråga dig inte vem C är, det är inte viktigt.

Förlagets beskrivning – ”En förälskelse rinner i väg mellan fingrarna. Och så ännu en. De försvinner innan de ens har ägt rum, och lämnar Sara med huvudet brusande av en formlös sorg.
Joanna, den karismatiska skådespelerskan, vill inte riskera sitt ansikte för att komma henne nära. Barndomsförälskelsen Linnéa är en outtalad kärlekshistoria utan början eller slut. Sedan träffar Sara C. Och plötsligt får känslorna av begär och paralysering nya, oanade dimensioner.”

Läs på danska – där är alla bokstäver med

Idag trillade jag in på en författarträff. De är fantastiskt lyxigt att leva i en storstad med stort kulturellt utbud. Det går att trilla in på saker mest hela tiden. Och det är den som oftast saknas, tiden alltså. 🙂

Men nu hände det. Ida Jessen samtalade med Harald Hultqvist på Biblioteket Plattan i Kulturhuset. Novellix och Bokcirklar.se.

Ett evenemang i samarbetet med Nordiska Rådet,

Ida Jessen är en dansk för fattare som nu är nominerad till Nordiska Rådets litteraturpris 2014 för sin novellsamling Postkort til Annie. En del av motiveringen: ”Med dessa noveller briljerar Ida Jessen i sin litterära utforskning av de starka banden mellan människor, hur de knyts, hur de bryts. Det är existentiell och psykologisk klokhet i novellform. Men det är även högenergisk prosa med en vibrerande framdrift i språk och komposition, en dämpad berättarröst som samtidigt är full i fan, en överseende humor och drömklara, gåtfulla bilder.”

Harald Hultqvist är Antikrundans bokexpert och samtalspartner i detta möte. Hanns lite underfundiga sätt och tydliga frågor gjorde att samtalet flöt på fint. Språkförbistringen lös med sin frånvaro kanske förutom när Harald, i brist på publikfrågor, frågade om Ida var singel. Då valde hon att svarar på en en annan fråga. 🙂

Ida berättade om sitt författarskap och sina berättelse. Hon skriver om relationer och förhållandet mellan människor. Inte sällan om människor som kan uppfattas som lite utanför, utanför storstaden, utanför sammanhang. Man kan tala om en nordisk melankoli. Små rörelser i de stora sammanhangen. Där tystnaden finns och det ordlösa är helande. – Skam finns alltid närvarande i mitt skrivande, säger hon. Berättelserna har ofta ett kvinnligt perspektiv men utan att kvinnan alltid har huvudrollen. Vi möter kvinnor som längtar och hoppas på kärlek, eller kanske mer håller fast vid förhoppningen om att bli sedda.

På frågan om vad litteraturen kan ge läsaren svarade hon att det är som att vi håller en spegel framför oss, och känner igen någon liten del i spegelbilden. En liten del där vi kan identifiera oss och känna igen. Det hjälper oss att hitta tryggheten i att utforska mer av världen.

Det var ett mycket bra samtal med en författare som bjöd på sig själv. Hon konstaterade att det går utmärkt för oss svenskar att läsa på danska. Den skrivna danskan innehåller alla bokstäver, till skillnad från den talade där ändelserna sväljs. Hon fångade mig där om inte tidigare! 🙂

I Postkort til Annie finns novellen En utflykt som Novellix nu gett ut. Jag köpte den naturligtvis och fick en liten pratstund och en fin signering.