Äääääntligen har KulturhusetStadsteatern meddelat att Donna Tartt kommer till Internationell författarscen den 18 maj och att biljetterna släpps den 20 mars.
Häng på låset! 🙂
Jag har Steglitsan på min att-läsa-lista, och nu är det dags. Jag har bara hört gott om den, en arbetskamrat är alldeles lyrisk. Det ska bli en trevlig upplevelse.
Onda själar av Eino Hanski (utgiven 1981). En författare och skulptör, född i Sovjet och som flydde till Sverige 1945. Han debuterade som författare 1965 och skrev en mängd böcker om framförallt ryska och karelska livsöden.
”Det finns ett litet antal mentalfall, vars sjukdom — kan leda till antisociala störningar — såsom störande av den allmänna ordningen, utspridandet av förtal —. Oftast är de personer som lider av schizofreni eller en paranoisk patologisk utveckling av personligheten —. Den skenbara normaliteten hos dessa personer, när de begår samhällsfarliga handlingar, begagnas av den antisovjetiska propagandan i lögnaktiga påståenden att dessa personer inte lider av sinnessjukdom.”
Dessa rader är hämtade ur en skrivelse till väst från psykiater- och neurologförbundet i Sovjet.
Orden talar för sig själva. Och de ger en oerhörd tyngd åt Eino Hanskis bok, som skildrar hur en individ som sitter inspärrad på ett sovjetiskt mentalsjukhus, som en följd av att ha fällt misshagliga yttranden angående staten. Han ges dock en respit från medicineringen, och får som ett led i ett psykiatriskt experiment tillgång till penna och papper. Man vill se hur han förmår att uttrycka sig. Medan han hämtar sig från drogernas nedbrytande verkan börjar han skriva på ett hemligt dokument. Han skriver om de märkliga människorna och miljön omkring honom, om ondskans mekanism, och om det godas omöjlighet på jorden. Någon gång också om den sällsammaste av drömmar, paradiset…
Det här är en bok som när jag läste den berörde mig oerhört mycket. En riktig ögonöppnare. Jag drabbades av den avskalade beskrivningen av Sovjetunionen och hur man behandlade oliktänkande, eller kanske helt enkelt tänkande. Om Sovjets krig mot Afganistan, som jag visste väldigt lite om. Och om vad krig gör med människor.
Den har en hedersplats i min hylla, men jag tänker inte läsa om det. Jag vill behålla känslan av att få se en annan värld genom en annan människas ögon. Precis det som bra öcker gör så bra.
 |
| Anders de la Motte, Jag, Marika King |
Projekt längtan av Marika King. Damm Förlag.
Jag hörde talas om, och hörde, Marika King första gången på Books & Dreams tidigare i veckan. Hon gjorde intryck. En öppen, glad och givmild person med ett allvar i botten.. Väldigt rolig att lyssna på. Hon slog an en sträng hos mig med sin berättelse om utmattning och att börja om, att söka. Jag har varit där själv och vet vad hon pratar om.
Att köpa hennes nya bok, få den signerad och en liten. liten pratstund var givet.
Vi får följa prestationsprincessan Sofi som är tillbaka som superkonsult på det fina konsultbolaget efter sjukskrivning och utmattning. Hon ska nu försöka hitta tillbaka till livet på ett bättre sätt, men halkar snabbt in i gamla hjulspår igen. Allt rullar på. Men till slut hittar hon kraft att bryta sig loss och beger sig som volontär till Afrika…
Det är precis som jag trodde en lättläst bok med en intressant historia. Mycket vanligt liv och igenkänning. Gillar den. Och titeln, Projekt längtan… har vi inte alla ett sådant?
Jag följer Bokmanias uppmaning och sprider ordet! Många bäckar små gör skillnad. Att göra något är bättre än att göra inget!!
Konflikten i Syrien har nu pågått i över tre år. Tre år av våld och lidanden. Det måste få ett slut. Enligt en ny rapport från UNICEF har antalet barn som drabbats av konflikten fördubblats och 5,5 miljoner barn lider nu av krigets följder. Rapporten vänder sig till världssamfundet och vädjar om en rad insatser. Jag ställer mig bakom varenda en.
Hjälp barnen i Syrien, ge en gåva nu.
Idag och i morgon är jag på konferens och årsmöte med mitt nätverk EUMA, European Management Assistants. (fredag och lördag alltså! 🙂 )
Det är lite extra den här gången eftersom vi fyller 40 år. Ett internationellt nätverk för assistenter/sekreterare till chefer i ledande position. Vi finns i 26 länder, och i Sverige engagerar vi närmare 250 personer. Det är stort.
Det går inte att överskatta nyttan och glädjen över ett yrkesnätverk. Att vara assistent till högsta chefen är ofta ett ensamt jobb. Vi vet mycket, står ledningen nära, och ”är” chefen. Det innebär många balansgångar och integritets-djupandningar. Att samtal tystnar i lunchrummet…att samtal startar i lunchrummet. 🙂
Att då få möjlighet att dryfta problem och glädjeämnen med nära, men ändå inte nära, kollegor är guld värt. Att få stöd i svåra situationer. Svåra för företaget/myndigheten/organisationen, svåra för chefen eller svåra för en själv. Ensam är inte alls stark.
Idag samlas många av oss till en konferens med spännande föreläsare, en möjlighet till kompetensuteckning, inspiration och småprat. Ikväll äter vi en god middag tillsammans och firar vårt jubileum, och i morgon är det årsmöte. Följ oss på Twitter #eumasweden.
Jag arbetar gärna aktivt i nätverk, tycker om att hitta spännande föreläsare, utmana och utveckla vår bild av världen. Därför hamnar jag i styrgrupper och styrelser. Och jag gillar det!
Detta är inlägg 014 av 100 i utmaningen #blogg100
I min bokhylla på jobbet ser det lite annorlunda ut. Där står språkböckerna på rad. Myndigheternas skrivregler samsas med Svenska akademiens språklära. Utrikes namnbok lutar sig mot Svenskt språkbruk. Jag älskar dem och de är välbläddrade, det går alltid att hitta både väntade och oväntade saker i dem.
I hyllan bredvid står Regeringskansliets telefonkatalog, Statskalendern och de senaste årens budgetpropositioner.
Och ovanför har jag en egen bra-att-ha-och-himla-intressant-hylla. Där hittar man Framtidskommissionens rapporter, Organisationsteori för offentlig sektor och Statsvetenskapens frågor bland mycket, mycket annat.
Jo. Jag är byråkrat. Och en stolt sådan! 🙂
Detta är inlägg 013 av 100 i utmaningen #blogg100
Jag fortsätter väl med en av de gamla godingarna. En som man kanske inte direkt skryter om att ha läst, men ändå tycker mycket om. Eller kanske tyckte. Jag kommer inte att läsa om den, tror inte att den håller.
Hur många har läst Törnfåglarna av Colleen McCullough?
Alla? Haha.. jo, jag misstänker att åtminstone alla kvinnor i min ålder faktiskt har gjort det. För att sedan gotta ner sig ordentligt i tv-serien och bli dödligt kär i Father Ralph.
Det går att ifrågasätta en hel del i den där boken misstänker jag, men jag väljer att minnas den som en läsupplevelse.
Nostalgi-minuten.
Detta är inlägg 012 av 100 i utmaningen #blogg100
Så, då har jag testat en kväll med Books & Dreams. Väldigt trevligt må jag säga. 🙂 Det beror ju också på att jag hade sällskap av två goda vänner förstås.
Men upplägget är inte dumt alls faktiskt. Lättsamt och trevligt med lite djup. Lagom långa och intressanta samtal med författarna. Professionellt och personligt. Precis som tidskriften.
Den här gången fick vi träffa många olika typer av författare. En riktigt bra blandning, lite av varje. Jag fick prata lite med Bengan, Bengt Ohlsson som berättade om sin bok Swing och som gick i klassen över mig på gymnasiet. 🙂
Jag blev förförd av Marika King, som jag inte hört talas om innan. Hon slog an en sträng hos mig och jag har redan börjat läsa Projekt längtan, hennes senaste bok.
Jag imponerades lite av Anders de la Motte, och hans framgångar. Jag har läst Geim-serien och gillade den. Nu en ny bok, MemoRandom, biofilm på gång, tv-serie… Snyggt!
Vi minglade, åt och drack gott, köpte alldeles för många böcker. En bra kväll helt enkelt.
Detta är inlägg 011 av 100 i utmaningen #blogg100
Jag tänkte titta tillbaka lite i min bokhylla och fundera kring de böcker som står där. Jag är fortfarande av den sorten som inte kan rensa ut och slänga böcker, som inte flyttar ofta, som älskar bokhyllor, därför finns det några att välja bland. 🙂
Där finns inte direkt några ungdomsböcker förutom Kitty-böckerna och Kulla Gulla. Jag lånade det mesta på biblan då. Mina köpeböcker började med Bra Böckers bokklubb, som för så många andra antar jag.
Återkommer framöver med nedslag i hyllan.
Detta är inlägg 010 av 100 i utmaningen #blogg100
Lördag. Besök på Vildmarksmässan.
Mässor är verkligen inte min grej. För mycket. För bråttom.
Men den här var ganska trevlig. Mycket att se och mycket att testa. Jag pratade Roslagen med några, och Kilimanjaro med andra. Vildmarken finns ju både i när och fjärran. Jag såg två grabbar hugga ner träd i kapp, några andra som gick på lina (jaa, jag vet att det heter något mer fancy, men jag minns inte vad) och de hoppade också mellan höga ställen och klättrade på väggar i en väldig fart. Det heter parcour, det vet jag. 🙂
Utställarna var många och av olika sort. Allt från jägarregementen till Skogsmulle, från flugfiskedragsbindare till naturfotografer. Fjällmat, ullsockar, läderkläder kunde köpas likväl som funktionskläder och specialtält.
En detalj i sammanhanget var att det var kö till herrarnas på detta ställe, och inte till damernas. Händer inte ofta. Det kan förmodligen delvis skyllas på att Båtmässan huserade vägg i vägg.
Jag kanske testar igen nästa år, ganska trevligt som sagt. (hemkommen med ett ton broschyrer och några böcker)
Detta är inlägg 008 av 100 i utmaningen #blogg100