Vinterkriget – en äktenskapsroman

På Natur & Kulturs julmarknad köpte jag Vinterkriget av Philip Teir.

Till stor del för det vackra omslagets skull. 🙂 Men också på grund av att jag med stor behållning lyssnat på Lundströms bokradios bokcirkel där Marie, Philip och Lena Andersson diskuterat Tove Janssons Pappan och havet. Och Lenas bok slukade jag ju nyss…

Vinterkriget – en äktenskapsroman. Men jag vet inte om jag skulle vilja kalla den äktenskapsroman direkt, även om äktenskapet är en viktig del. Det är en relationsroman. Vi får följa familjen Paul under ett halvår då saker och ting ställs på sin spets. Fadern Max som är en aktad akademiker men som fastnat lite i livet. Modern Katriina som funderar om det verkligen är så här livet ska vara, är det inte mer? Döttrarna Eva och Helen med sina liv och sina problem. Och Laura. Den unga kvinnan som rubbar balansen, men visar sig ha en egen agenda. Vinterkriget berättar i växelvisa kapitel om familjens fyra medlemmar, som på sina skilda vis tampas med frågan om livets mening och hur man gör för att bli lycklig.

Teir fångar människorna och det lilla i vardagen på ett mycket bra sätt. De små sakerna som i sig kanske är obetydliga, men väver det som är livet. Fina personskildringar och ett lätt och fångande språk håller mig kvar i historien och gör den lätt att sträckläsa.

Inledningsmeningen är fantastisk – ”Det första misstaget Max och Katriina gjorde den vintern – och de skulle göra många misstag före skilsmässan – var att frysa ner barnbarnens hamster.”

Jag uppskattade också mycket att få en bild av Finland och spänningen mellan en finlandsvensk från Österbotten och en finsk Helsingforsbo, inte bara på ett personligt plan, vilket jag vet mycket lite om.

Det här är Philip Teirs debutroman, jag läser gärna mer!

Augustpriset 2013 – en kort och snabb reflektion

Den stora galan för böcker och författare, fint inramat av Konserthusets glans!

Lilla Augustpriset går till Nicole Accord för Då skulle världen vara en vacker plats. Bra med ett pris för unga författare. Behövs! Petter presenterar mycket bra. Men jag kan inte låta bli att hoppas att det nästa år är fler killar nominerade…

Kategorin Fackböcker presenteras de nominerade av läsare, i och för sig kändisar, men ändå. Det är ett bra grepp. Ger en extra dimension.
Vinnare: Bea Uusma, Expeditionen.Min kärlekshistoria. Norstedts. Väl värt tror jag, är sugen på att läsa den.

Barn- och ungdomsböcker presenteras också av läsare/kändisar. Lars Lerin först ut presenterar Anna Höglunds ”Om detta talar man endast med kaniner.”, och på sitt sätt så speciellt och förstås i kaninöron. 🙂
Vinnare: Snöret, fågeln och jag av Ellen Karlsson och Eva Lindström. Hippo förlag. Debutantskribent, roligt!

Och nu.. Augustpriset för årets skönlitterära bok. Och även här kändisar som läst och presenterar.
Sven Wollter har läst och presenterar Egenmäktigt förfarande! 🙂 ”Det är en bok om sinnets förvillelse och ögats förblindelse. Medea – släng dig i väggen!” säger han!
Vinnare: Lena Andersson, Egenmäktigt förfarande – en bok om kärlek. Natur & Kultur.

Här har jag skrivit om Lenas bok.

Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek

Jag tycker mycket om Lena Anderssons texter i allmänhet. Läser alltid hennes krönikor och håller ofta med, men älskar framför allt språket och förmågan att engagera och locka till förståelse för komplicerade resonemang. Hon får mig att tänka till, det gillar jag.

Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek (Natur & Kultur) är en drabbande bok. Vi får möta Ester i hennes kärlekskamp. Hon älskar Hugo och det gör han också. Men egentligen älskar hon sin föreställning om honom och sin förälskelse. Berättelsen inleds med att Ester förbereder ett anförande om Hugo som konstnär. ”Det visade sig att en människa kan sakna någon hon aldrig mött annat än i fantasin. — Men orden, som var hennes, omslöt nu och smekte hans verk, som var han.”

Han älskar inte och bryr sig inte om hur illa han gör henne genom att smita undan ansvar och omedvetet (?) önska bekräftelse och dyrkan.

Vi får följa Ester under ett års ångest där hon som en gummisnodd dras tillbaka i förälskelsens blinda dyrkan vid varje knyst från Hugo. ”Hon förstod inte. Hon tänkte att om hon någonsin skulle skriva ett diktverk om detta skull det heta: Förstår inte. ” Det är grymt, det är mitt i prick. En känsla av obehag blandat med igenkänning går igenom hela historien. En vill titta bort. Det är som skräckfilmen där en person är på väg ner i källaren och en vill skrika NEJ, men vet att hen kommer att göra det ändå. Vi har nog alla varit där. Och har troligen varit Ester OCH Hugo i olika sammanhang. Det är glasklart och obehagligt.

Även i denna bok är språket fantastiskt. Klart och tydligt, resonerande och intresserande. Mängder av underbara formuleringar, min bok är full av understrykningar och hundöron. Det är svårt att läsa utan en penna i hand. En handbok i hur det INTE ska vara, men så himla lätt kan bli. Läs!!

Lena Andersson är Augustprisnominerad för Egenmäktigt förfarande. Jag håller tummarna!

Lyssna på Lena när hon diskuterar sin bok med Bea Uusma på Augustpodden.

PS. Lenas beskrivning av hoppet… avslutar boken. Genialiskt!
”Hoppet och dess symbios, det måste sägas, tror inte på en förändring av den älskades innersta vilja. Hoppet som bebor människohjärtat tror att viljan redan föreligger; att den älskade egentligen – egentligen – vill det han låtsas inte vilja, eller inte vill det han låtsas vilja, det han av en ond omvärld är förledd att vilja; kort sagt att det inte förhåller sig som det verkar. Att den lilla skymten av något annat är sanningen. Det är det som är Hoppet.”

Kärleken passerade.. och lite tävling!

Kärleken passerade här en gång av Peo Bengtsson.

Baksidestexten lyder: En skilsmässa skildrad ur ett manligt perspektiv, om det som återstår när kärleken har passerat.

Jo, vi får följa Samuel när hans tillvaror rämnar. Johanna lämnar honom och går snabbt vidare. Kvar står han med sig själv, barnen och livet att hantera. Samuel är visserligen man, men detta är lika mycket en mänsklig historia. Att bli lämnad, att bli berövad kärleken att vara tvungen att hitta tillbaka till livet igen är något vi alla kan känna igen oss i. Jag gjorde det.

Det är lätt att förstå ilskan, sorgen, de hårda orden, förtvivlan. Det är outsägligt sorgligt att läsa om barnens oro och mardrömmar, om hur de hamnar i kläm. Men samtidigt hoppfullt att de kanske får tillgång till sin pappa som de inte haft.

Jag gillar Bengtssons sätt att skriva. Det är mitt i vardagen. Den mörka, hopplösa, ljusa och hoppfulla. Läs också hans blogg Stockholm Under Ytan.

—–

Tävling!! 🙂

Anna har en tävlig på sin blogg. Pröva lyckan!

Vännen

Vännen av Gunilla Linn Persson, ett av mina biblioteksfynd.
Du vet, en bok som bara kommer i ens väg och ropar på att bli lånad.

Jag har läst Linn Persson förut, för länge sedan, och jag minns att hon även då skrev på ett sätt som fångade och berörde mig mycket.

– Det där är Vännen, ett skepp min pappa gjort. Men det borde heta Ovännen, för det var ett dåligt skepp i verkligheten.

Så kunde boken ha börjat, det är en fras som upprepas många gånger, och innehåller så mycket mer än vad som syns på ytan.

Vännen handlar om Edit och Ellinor och ön Järnöran, en ö som ligger bortom människogränsen. Edit har levt hela sitt liv på ön och är nu gammal och dement. Ellinor har tillfälligt flyttat till ön för att skriva en bok.

Det är två kvinnor som båda är ensama på sitt sätt. Edit faktiskt ensam kvar när resten av hennes familj dött genom åren. En hemmadotter som skött de sina, och nu inte har någon som kan sköta henne. Ellinor som blev bortlämnad som barn, som nu har man och många barn men ändå har en stor inre ensamhet. Mellan dem växer en ovanlig vänskap fram.

Vi får följa dem under ett år vid havet, ett år då Edit aldrig begriper vem Ellinor är, ett år med glömska och gemenskap, med sommarstress och höstlugn.

Vännen är en liten, stark, ledsam men ändå hoppfull bok. En bok om livet, så som det kan bli och vad vi kan göra det till. Om att minnas med fötterna och låta ogräset breda ut sig.

Utdrag ur boken:– Förlåt en enkel fråga, kom det oroligt från Edit. Men om man inte är riktigt riktig, ska man behöva finnas då?
Ellinor svarade med något hon hade hört eller läst någonstans. Det lät bra:
– Alla behövs.
Det kom från hjärtat. Det var klart att Edit Ingman skulle finnas här i sin värld.
Edit stod stum. För ett ögonblick kände hon tröst. Sedan glömde hon vad Ellinor hade sagt. Det försvann. Hon mindes att hon hade ställt sin viktiga fråga och fått ett svar. Så långt sträckte sig minnet. Vad hade människan sagt? Alla förstörs?



Vattnet i mars

Den här sommaren har det blivit många böcker. Och en del stannar kvar i tanken längre än andra.

Jag råkade ha Vattnet i Mars av Mikael Fant i min ägo så den blev en av de utvalda. Jag var inte så sugen på den från början, den var fådd och hade liksom inte fångat mitt intresse så jag började läsa med lite skepsis… men ack vad fel jag hade!

Vattnet i Mars är en berättelse om relationer, om familj, om sorg och omsorg, och om att allt inte alltid blir som planerat. Som Jonna, som är barnbarn och tecknar historien, säger: ”Det är viktigt att kunna glädjas över att allt inte blir som man tänkt sig alltid, tillvaron är så mycket påhittigare än man själv är.”

Vi får träffa Familjen Aronson från Nedansjö i närheten av Matfors i Medelpad. Vi får möta flera generationer som lever med en gemensam historia i bagaget.  Historien börjar med död och slutar med födelse och ett dop, och däremellan hittar vi livet. Titeln anspelar på en dikt som mormodern skrivit och som har en central roll i berättelsen. En fantastisk dikt som är värd sin egen berömelse!

Författaren ger sin röst åt flera personer i familjen, var och en får sitt eget kapitel, och han gör det med bravur. Fantastiska personbeskrivningar! Det är inte samma historia som berättas ur olika perspektiv utan vi får lära känna människorna, historien och olika situationer i deras liv, med varje karaktärs unika röst. Men han lyckas också lägga in små händelser som länkar ihop det hela till ett sammahang. Jag tycker att SvD:s rescensent säger det välidgt bra, att det är lite som ett avlångt panoramafoto. Det måste ses i sektioner, men bildar en helhet om man håller det tillräckligt långt ifrån sig.

Som läsare dras man omedelbart in i berättelsen – den första personen som beskrivs är Edvin, morfar, som mist sin fru och inte riktigt vill acceptera det. Jag älskar Edvin och att han får behålla sin Inga tills dess att han i slutet är beredd att släppa henne! Sedan kommer Agneta, en av döttrarna, som jag inte gillar alls. Först blev jag irriterad på språket i beskrivningen av henne, tills jag insåg att det berodde på att det just handlade om en helt ny person, och det var henne jag inte gillade. Fascinerande hur författaren verkligen ger personerna sitt eget språk, ung som gammal, varje kapitel talar med egen röst!

Summa sumarum det här är en mycket läsvärd bok. Hoppas Mikael Fant inte dröjer länge med nästa!

Breakfast Book Club cirklar om boken den 24 september på Vetekatten!

PS. En fundering jag hade efter läsningen var om författaren hade någon ankytning till bygden, som är så väl beskriven. Jag fick klarhet i ett samtal med honom att så inte var fallet, innan boken skevs hade han aldrig varit i Medelpad. Otroligt! 🙂 DS.

Läsa i cirkel

Några funderingar kring det här med bokcirkel. Hur fantastiskt är det inte? Men också lite komplicerat?

Jag är med i några bokcirklar av olika slag. En egenstartad bestående av kollegor i min branch och vi pratar lika mycket böcker som gemensamma bekymmer. Lite som det ska vara kanske? 🙂

Två andra cirklar, bildade av personer jag träffat i boksammanhang eller på annat sätt. Och så Breakfast book club som är mer lös i formen, men ändå har en kärna av alltidkommande. Jag hoppar också gärna på cirklar i sociala medier.

Mycket? Ja, ibland hinner jag inte med och får sålla lite. Men på det stora hela helt hanterabart. Och jag vill verkligen. Att cirkla om en bok ger ett ovärderligt mervärde tycker jag. Att med andra få stöta och blöta historien och karaktärerna. Få argumentera för sina synpunkter och ta in andras ger mycket extra.

Det som ibland kan kännas komplicerat är att det oftast blir en diskussion efter läsningens slut. Då och då känner jag att jag skulle viljat diskutera under läsningens gång, och i de fallen kan ju en bokcirkel på nätet vara en bra variant. Nackdelen med nätet är att diskussionen blir svårare om en inte väljer chatform i realtid eller liknande.

Ett stöd i diskussionerna kan vara ett frågebatteri som en har med sig under läsningens gång för att i efterhand kunna reflektera mer specifikt på bokens innehåll.

Hur som haver… jag gillar det här med cirkel. Ett fantastiskt sätt att träffa både nya och gamla vänner och få tid att diskutera litteratur och allt annat som följer med i utvikningarna.

Vad tycker du? 🙂

Just nu läser jag dessa i mina cirklar:

Vattnet i Mars av Mikael Fant
Adams Arv av Astrid Rosenfeld
Inget att avundas:Vardagsliv i Nordkorea av  Barbara Demick
Dehlis vackraste händer av Mikael Bergstrand

 
 
 
 
 

Bokbloggar och tävling!

Det finns mååånga bokbloggare! 🙂

Försöker kryssa emellan och hitta guldkorn. Både de som gillar som jag och andra som gillar helt annorlunda. Och det finns som sagt att välja på.

En given är ju förstås Breakfast Book Club, där jag bokcirklar. 🙂

Idag har jag läst om Guld – cykling, cancer och meningen med livet, hos Anna på och dagarna går… En bok om cykling, relationer och livet. Passar mig på pricken!

Jag brukar också alltid hinna med en titt hos Linda på enligt O. Idag om Amanda Hellbergs Snögloben. Läser en del deckare men hennes har jag inte kommit till än, kanske läge för det nu.

Gillar också Marcusbiblioteket mycket. Går alltid att hitta spännande inlägg, både nytt och gammalt.

Hittade en ny igår! Västmanländskans bokblogg. Och hon har en tävling! Gå genast dit och titta och var med i tävlingen.

Och det finns som sagt oändligt många, bara att leta runt och botanisera bland tips och klokskap. 🙂

Ett helt gäng

Det har blivit några läsupplevelser sedan senast. Helt osorterat. Inbundet, pocket och e-böcker. Jag kan ha missat någon nu i skrivandets stund.

Sommaren är en härligt tid att läsa. För  min del handlar det ofta om tid. Att kunna sträckläsa, läsa sakta, läsa om. Och att kunna läsa utomhus förstås. 🙂

Jag återkommer med tyck och tänk kring några av de lästa inom kort.

Mörka platser av Gillian Flynn
Återvändare av Butler & Öhrlund
Jag tjänar inte av Jenny Åkervall
Vattnet i mars av Mikael Fant
Döden skall du tåla av Karin Fossum
Den dubbla tystnaden av Mari Jungstedt
Konsten att tala med en änkling av Jonathan Tropper
Patient av Ben Watt
Himmelsdalen av Marie Hermanson
Helgonet av Carin Gerhardsen
Gideons ring av Carin Gerhardsen
Det enda rätta av Susanne Boll

Stål – och hur är det med katterna?

Boken Stål av Silvia Avallone trillade ner i min brevlåda när jag nästan bestämt mig för att inte  läsa den. Det jag hade läst om den lockade inte, men ack vad fel jag hade! Och vilken tur att det går att ändra sig!

I boken får vi följa vännerna Anna och Francesca, två unga flickor i den osäkra tiden mellan barndom och vuxenliv. De lever i den toskanska kuststaden Piombino, en stad långt från turismens och flärdens Toscana. Här är det stålverket Luccini som dominerar och lyxen på ön Elba i fjärran är som en hägring. 

Det är en skildring av ett Italien som vi normalt inte ser, underklassens och de glömdas. Hela historien balanserar mellan total hopplöshet och hopp om ett bättre liv. Drömmar och uppror, en ilska över sakernas tillstånd, i ett samhälle som nästan gett upp. Som kvinna blir en antingen prostituerad eller tonårsmamma. Droger är en stor del av männens liv för att orka det fysiska slitsamma arbetet på stålverket. Men ändå är livet på Via Stalingrado skildrat med en ömhet och respekt som imponerar, men också med en tydlighet om sakernas tillstånd som förskräcker.

Det är en debut, och en riktigt bra sådan! Jag fastnade direkt, från första sidorna och ville inte sluta läsa. Lättläst och fångande. Härliga personporträtt och miljöbeskrivningar som får en att känna, väldigt fysiskt. Stålverkets hetta och kemikalier, ruttnande tång, svettiga kroppar, stinkande trappuppgångar.

Om jag ska ha en mer negativ synpunkt så är slutet av boken inte är lika bra, historien tappar lite fart och det är lite mer översiktligt skrivet och knyts ihop lite hastigt. Men slutet är ändå överraskande på ett både bra och dåligt sätt!

En känsla som dröjer sig kvar när jag läst är kanske just att det är viktigt att påminna sig om att miljöer som dessa finns nu, här, i vår närhet. Denna fattigdom och utsatthet är inte påhittad, den finns bakom de glättiga bilderna av välmående semesterorter.

Katterna, ja. Genom hela boken beskrivs katter som lever i skuggorna i fabrikernas och de övergivna hamnarnas miljö. Överlevare som är sjuka, missbildade och eländiga. Katter som ibland men väldigt sällan får en matbit eller en smekning. Vad symboliserar de? Det italienska folket?

En intressant intervju och rescension i SvD.

Intervju med Avallone i Studio 1 i P1

Nedan ser du Stålverket Luccini.