Som ett sandkorn - en bokblogg

En månad nu, som sagt.

Den 1 juni tog det ju tvärstopp för mig kan en säga. Livet förändrades plötsligt på det där sättet som en inte kan förutsäga. Från en sekund till en annan. Från att ha kört i full fart går allt nu i slow motion. Det underliga är att kropp och själ verkar ha stor förståelse för det hela. Det är liksom allvar. Jag accepterar att det tar tid att läka, det får ta tid.

Det finns tid för en hel del tankar förstås och läsande. Och försiktiga promenader och andningsövningar. 🙂 Jag tar en dag i taget och känner efter vad som fungerar. Det verkar vara en bra taktik just nu. Som min läkare sa, gör sådant som inte gör ont, gör det ont – låt bli.

En hinner fundera på en hel del saker när tiden stannar upp på det här sättet. Både en och två gånger.

Att bli sedd i en skör situation kan vara avgörande. Det kan vara det som ger en energi att fortsätta istället för att ge upp.

Under min tid på sjukhused inträffade några händelser som för mig dröjer sig kvar, händelser som handlar om bemötande och att bli sedd. Inte avgörande alls på något livsuppehållande sätt utan i det lilla som betyder så mycket för själen. Här är två av dem.

När jag kom in med ambulans på akuten, händer det som brukar hända på akutmottagningar vid allvarliga olyckor. Jag blev snabbt omhändertagen, prover togs, det klämdes och kändes på mig av ett antal både sjuksköterskor och läkare. Det tog lite tid men med morfin i kroppen hanterar en det rätt bra. Det är liksom bara att ligga där och avvakta, heelt stilla så att inte det onda väcks.

Det var som sagt en hel del olika personer som rörde sig kring mig här. Och i ett sådant läge är det svårt att ta till sig det utan alla blir ”personal”, en orkar liksom inte försöka känna igen alla och förstå allt som händer. Men en utmärkte sig. Då, där, blev jag lugn av att få prata lite längre med någon än bara några ord, få fråga alla dumma frågor, att få bli sedd. Nu efteråt känner jag stor tacksamhet till denna läkare, som också vid ett senare tillfälle, när jag var på väg till operation, var vid min sida och sa de rätta orden. Det handlade i båda fallen inte om några särskilda ord, utan om att han såg mig. Tog sig tid att vara närvarande och bemöta mig som människa inte patient och på ett sätt som gav mig kraft i en välidgt utsatt situation.

På intensivvårdsavdelningen, där jag hamnade för observation innan det stod klart vad som hänt i buken, hade jag en annan upplevelse. En helt annorlunda. Som nu efteråt fått mig att fundera en del. Jag var rätt illa däran, och akut operation var på gång, några sjuksköterskor försökte sticka mig för att sätta en infart för narkos. (Jag är svårstucken, det är inte att rekommendera när man blir sjuk, men det är en annan historia) Jag ligger där och har förskräckligt ont och de har flyttat sig till händerna för att hitta något kärl och en av dem nyper i mitt skinn på handleden och säger ”Jösses vad torr hy du har! Du vet väl att det är viktigt att dricka mycket vatten? Åtminstone en liter om dagen!”. Ja, som ni förstår hade jag inte mycket att svara i det läget, men det var helt klart inte något sådant jag behövde höra just då.

Att se eller inte kan förstås handla om dagsform, jag vet att det är slitsamt att arbeta på sjukhus, jag har gjort det själv. Jag vill bara peka på hur avgörande det kan vara att bli sedd, kanske inte avgörande på ett livsuppehållande sätt, utan för förmågan att få kraft och klara en utsatt situation.

PS. Blod fungerar också kan jag konstatera! (andra bloggvänner har testat sex) Fler besök än någonsin med blod i rubriken. 😉 DS.

Nu blir det inte något om böcker!

Idag var jag på återbesök på sjukhuset. 25 dagar efter olyckan. Lappad och lagad in för besiktning så att säga. Vägen hit har varit lite krokig. Den första tiden förstås rent eländig. Så mycket smärta var det länge sedan jag var med om. Tiden på sjukhuset kräver en historia för sig själv. Tiden hemma har gått bra i det stora hela. Men det går lite upp och ner när det gäller smärta och rörlighet. Av förklarliga skäl.

På besöket på kirurgmottagningen idag fick jag träffa en ny läkare. Jo, det är ju försås så det blir på ett akutsjukhus. Jag har nog träffat 7-8 stycken olika hittills. Den här var en winner! Tänk vad bemötande och närvaro kan göra skillnad. Att känna sig sedd och lyssnad på i ett så här skört läge är avgörande. Det tar inte längre tid. Glad att det blir så, åtminstone ibland.

(nu kommer några stycken med  inälvsbeskrivningar! 🙂 )

Han förklarade mer ingående vad som hänt och gjorts med min mage och undrade hur i hela friden jag hade lyckats. Att få sådana skador som jag har, är maximal otur. Jaha.. kul att vara unik men ändå inte, eller hur? 🙂

Jag fick ju som sagt styret in i magen, rakt in i magen, vilket är den värsta varianten. Styret tryckte alltså magsäcken med full kraft bakåt mot ryggraden och det blev ett hål, ett runt hål efter styrets ände. Samtidigt skadades bukens stora muskler och mjälten med blödningar som följd. Eftersom magsäckens innehåll och blod samlades löst i buken krävdes också en hel del städning för att minska risken för allvarliga infektioner. Magsyra och magens bakterier gör mycket onytta löst där. Och jag har fått kraftig antibiotika efteråt för att minska riskerna ytterligare.

Han förklarade också väldigt pedagogiskt hur man går tillväga för att sy ihop inre organ på bästa sätt så att det ska hålla resten av livet. Intressant. När det gäller mjälten så är den ett organ med ”hårt skal” och inre blödningar där löser den själv med tiden. Man opererar alltså inte bort mjälten längre om det inte är absolut nödvändigt. Blödningarna i musklerna känns som hårda knölar och kroppen fixar även dem med tiden. Fantastiskt hur väl fungerande allt är!

Att det syns så lite utanpå är specifikt vid allvarliga bukskador av det här slaget. Jag hade när jag kom in på aktuen bara ett runt märke på magen där styret träffat, inget mer. En av läkarna på akuten frågade till och med om han fick ta ett kort på min mage och använda i utbildningssammanhang, eftersom det var en så typisk utsida med en kaotisk insida, så att säga. Och det fick han förstås. My stomach is now famous!! 🙂

(slut på blodet! )

Mitt långa ärr såg mycket fint ut tyckte läkaren idag, det är ju fortfarande rött och lite irriterat men kommer att läka snyggt och blekna. Får bara hålla magen ifrån solen den här sommaren. Jag har ingen känsel längs med ärret just nu och det beror på, fick jag veta, att de ytliga beröringsnerverna i hudens olika lager ju skärs av i och med att man opererar. De växer ut av sig själv efter hand och efter några månader kommer jag ha full känsel igen. Phu.

Jag gillar inte ärret, vi har inte blivit bekanta alls än. Jag måste jobba på det helt klart.

Jag undrade förstås lite om hur jag ska tänka när det gäller rörelse och aktiviteter och då är det enkla svaret; Ta det lugnt och känn efter. Gör inte saker som gör ont. Det enda jag behöver tänka på de närmsta veckorna är att undvika att lyfta och få slag mot buken. Bra råd, enkelt att följa.

Jag kan gå på platten så mycket som jag vill så länge det inte gör ont, jag kan cykla om jag låter bli att ramla. 🙂 Om jag vill kan jag börja jogga lite lätt om några veckor, men bör undvika ansträngade aktiviteter åtminstone några månader. Och så det lite jobbiga avslutet, ”Helt återställd är du inte förrän om minst ett halvår”. Jaha. Ok. Jaja. Det är ju bara att gilla läget och lyssna.

När jag låg på sjukhuset och började kunna röra på mig lite försiktigt fick jag besök av en kurator. Hon berättade om allt det som kan hända psykiskt efter ett trauma och vad man ska vara uppmärksam på. En hel del kloka saker som är bra att få höra i det läget. En sak hon sa var att det är bra och viktigt att prata om vad man varit med om, många gånger. Så detta är en del av min terapi! 🙂