Boken Stål av Silvia Avallone trillade ner i min brevlåda när jag nästan bestämt mig för att inte läsa den. Det jag hade läst om den lockade inte, men ack vad fel jag hade! Och vilken tur att det går att ändra sig!
I boken får vi följa vännerna Anna och Francesca, två unga flickor i den osäkra tiden mellan barndom och vuxenliv. De lever i den toskanska kuststaden Piombino, en stad långt från turismens och flärdens Toscana. Här är det stålverket Luccini som dominerar och lyxen på ön Elba i fjärran är som en hägring.
Det är en skildring av ett Italien som vi normalt inte ser, underklassens och de glömdas. Hela historien balanserar mellan total hopplöshet och hopp om ett bättre liv. Drömmar och uppror, en ilska över sakernas tillstånd, i ett samhälle som nästan gett upp. Som kvinna blir en antingen prostituerad eller tonårsmamma. Droger är en stor del av männens liv för att orka det fysiska slitsamma arbetet på stålverket. Men ändå är livet på Via Stalingrado skildrat med en ömhet och respekt som imponerar, men också med en tydlighet om sakernas tillstånd som förskräcker.
Det är en debut, och en riktigt bra sådan! Jag fastnade direkt, från första sidorna och ville inte sluta läsa. Lättläst och fångande. Härliga personporträtt och miljöbeskrivningar som får en att känna, väldigt fysiskt. Stålverkets hetta och kemikalier, ruttnande tång, svettiga kroppar, stinkande trappuppgångar.
Om jag ska ha en mer negativ synpunkt så är slutet av boken inte är lika bra, historien tappar lite fart och det är lite mer översiktligt skrivet och knyts ihop lite hastigt. Men slutet är ändå överraskande på ett både bra och dåligt sätt!
En känsla som dröjer sig kvar när jag läst är kanske just att det är viktigt att påminna sig om att miljöer som dessa finns nu, här, i vår närhet. Denna fattigdom och utsatthet är inte påhittad, den finns bakom de glättiga bilderna av välmående semesterorter.
Katterna, ja. Genom hela boken beskrivs katter som lever i skuggorna i fabrikernas och de övergivna hamnarnas miljö. Överlevare som är sjuka, missbildade och eländiga. Katter som ibland men väldigt sällan får en matbit eller en smekning. Vad symboliserar de? Det italienska folket?
En intressant intervju och rescension i SvD.
Intervju med Avallone i Studio 1 i P1
Nedan ser du Stålverket Luccini.
