Etikett: #blogg100

Lena Andersson i en box

Jag har läst mycket av Lena A. Och gillar allt. Det betyder inte att jag alltid håller med, men hon får mig att tänka till och reflektera. Det är bra.
Nu kan du som inte testat än få allt i ett. En box fylld av ord som får dig att fundera på rätt och fel, svårt och lätt. Livet helt enkelt.

Lena Andersson har med sina framgångar med de senaste böckerna ”Egenmäktigt förfarande” och ”Utan personligt ansvar” blivit en av Sveriges mest namnkunniga författare, en som både skapar och deltar i debatten, som prosaist, krönikör och dramatiker. Och så har det varit ända sedan debuten med ”Var det bra så?” om den samhällskritiska skildringen av en uppväxt i en Stockholmsförort, över romaner som ”Duck City” om en tilltagande ohälsa i ett allt fetare samhälle och ”Du är alltså svensk?”, ett nutida Sverige sett genom en flyktings ögon.

Natur & Kultur har samlat ihop ett av de mest betydande författarskapen i vår tid i en pocketbox, med delar som både kan köpas separat och ihop.

Boxen innehåller:
– ”Var det bra så?” (1999) 
– ”Du är alltså svensk?” (2004) 
– ”Duck City” (2006) 
– ”Slutspelat” (2009) 
– ”Förnuft och högmod” (2011) 
– ”Egenmäktigt förfarande” (2013) och ”Utan personligt ansvar” (2014)

Köp hos din lokala bokhandlare eller hos t.ex. Adlibris för inte många pengar alls, eller låna delarna var för sig på biblan.

Inlägg 75/100 i utmaningen #blogg100

Sara Stridsberg till akademien

Åh vad roligt! Sara Stridsberg blir ny ledamot i Svenska akademien!
Jag tycker om hennes författarskap även om jag inte läst så mycket. Nu får jag nog ge mig på Darling River som legat läge i ”att-läsa-högen”. 🙂
Jag har läst Beckomberga – Ode till min familj (och såklart sett den som teater på Dramaten!)

Jag såg nyligen pjäsen American Hotel på Stadsteatern och läste sedan novellen utgiven av Novellix.

Så här skriver Akademien i sitt pressmeddelande:

Till ny ledamot på stol nummer 13 efter författaren och översättaren Gunnel Vallquist har Svenska Akademien utsett författaren och dramatikern Sara Stridsberg. Hon kommer att ta sitt inträde vid Akademiens högtidssammankomst den 20 december i år.
Sara Stridsberg är född 1972 och bosatt i Stockholm. Hon debuterade med Happy Sally 2004 och fick sedan sitt genombrott, även internationellt, med romanen Drömfakulteten 2006, vilken följdes av ytterligare en framgång med Darling River 2010.
Som dramatiker har Sara Stridsberg främst samarbetat med Dramaten. Detta arbete inleddes 2006 med den uppmärksammade pjäsen Valerie Solanas ska bli president i Amerika och fortsatte med Medealand 2009 och Dissekering av ett snöfall 2012.
Sara Stridsberg gav 2014 ut den prisade Beckomberga. Ode till en familj, som även fick dramatisk form hösten 2015.

Här intervjuar DN.
Lyssna på henne i Lundströmsbokradio, och Sommar.

Inlägg 74/100 i utmaningen #blogg100

Bloggtips – Kulturloggen

Tips om lite andra bloggar jag tycker om, som skriver om böcker. Bara en kort introduktion, så att du blir nyfiken!

Dagens tips – Kulturloggen

Det här är Metta: Kultur-, konst- och litteraturvetare, boknörd, garnsnobb och berättelseälskare.

Här finns inte bara böcker utan också film, TV, konst, hantverk…

In och läs! 🙂

Inlägg 73/100 i utmaningen #blogg100

Att våga

Det här med att våga är komplicerat. Eller kanske inte så komplicerat men mångfacetterat. Mod är subjektivt och ligger ofta i betraktarens öga. Det jag tycker är modigt, tycker du är lätt som en plätt, och tvärt om.

Jag betraktar mig inte som en speciellt modig person som vågar saker. Men får då och då höra att jag kan uppfattas så. Det är lite märkligt och knepigt att förhålla sig till.

Det jag vågar är att gå utanför min box.. lite, lite. 🙂

Just precis nu har jag anmält mig till Svenska turistföreningens kampanj #vågaupptäck. 10 personer får åka till en hemlig plats för en upplevelse. Jag menar hur läskigt kan det vara? Jag hoppas verkligen att jag blir uttagen och får följa med!

(Och ja, det är såklart en reklamkampanj och jag får ställa upp för dem, men det gör jag gärna. STF är bra och jag är medlem!)

Vad tycker du är modigt?

Inlägg 72/100 i utmaningen #blogg100

Författarfrukost på Natur och Kultur

Författarfrukost på Natur och Kultur betyder gofika och inspiration… och en fantastisk utsikt över Humlegården och ännu längre! 🙂

Idag fick vi lyssna till fem författare, sinsemellan mycket olika, i samtal med Yukiko Duke.

Först ut var Lena Ackebo med Världens vackraste man.

Systrarna Mona, pensionerad lärare, och Barbro, hemmafru, har inte mycket gemensamt trots att de vuxit upp i samma familj. Mona är präglad av mörka minnen, Barbro håller fast vid bilden av en lycklig barndom. De få gånger de träffas slutar nästan alltid i gräl och tårar. När Barbro föreslår att de ska åka på en charterresa till Mallorca för att lära känna varandra bättre följer Mona ytterst motvilligt med. Resan får oanade konsekvenser. Mellan dem kommer nämligen Världens Vackraste Man, en ytterst charmerande engelsman som är ägare till Albert’s Hall, som tar Mona med storm och gör Barbro mycket misstänksam. Efter veckan på Mallorca är inte mycket sig likt i systrarnas liv.
En lättläst och fångande bok som snart får en uppföljare som är mörkare i tonen.

Sedan Herbariet av Elin Unnes

Vissa växter går att glufsa i sig, andra är nyttiga i måttliga mängder och ett par stycken kan bota ett sjukt hjärta eller stoppa ett friskt, med bara några milligrams skillnad.
Herbariet är en vetenskapssagobok och odlingsmanual om läkeväxter från slingerkrasse och salvia till mjöldryga och malört. En bok som reder ut både hur man utvinner hydrolat ur lavendelblommor, hur man gör egen absint, och huruvida växter kan se, höra och läsa dina tankar.
Ett gäng pressade favoritväxter och alla de infusioner, macerationer och sprittinkturer som gör deras magi tillgänglig för människan. För som de flesta örtodlare redan vet: Den enes medicin är den andres cocktail.
Och hur är det nu med alla växter omkring oss, hör de allt vi tänker?
Det går också absolut att fundera på om det kanske är så att vi alla är rätt växtaktiga…

Jag var precis som du av Negra Efendic

Jag var precis som du är en personlig berättelse om ett barns väg från tryggheten i byn till ett liv långt borta. Det är en resa förbi vägspärrar och beväpnade män, där en svettig barnhand håller hårt i 50 skrynkliga tyska D-mark. Det är ett liv av väntan, oro och matpaket från Röda korset. Och till sist en lång bussresa till ett land i norr, där alla äter knäckebröd och där man ändå inte ska stanna. Eller?

Hur är det att komma som främling till ett land där så många inte vill ha en där? Hur är det att förväntas bli något annat mänsklig i väntan på tillåtelse att få fortsätta sitt liv? En berättelse om hur det kan vara i världen, en värld som

Vattnet drar av Madeleine Bäck

Så blir handen iskall. Ytan slutar bölja. Den ändrar mönster. Sipprar fram och upp över hans hand som mjuka istappar. Viktor är för fascinerad för att kunna röra sig. Han ser hur ytan böjer sig och trevar som långa ormar kring hans arm. Trevar över hans hud. Det är vått och bedövande kallt. Och så ser han naglarna.
Kroppen av en kvinna hittas vid Malmjärn i Gästrikland. Har det något med den illegala sprithandeln att göra? Eller stölden av den värdefulla madonnan i Ovansjö kyrka? Något har förändrats i bygden under den här helvetesvarma sommaren. Det känns i själva luften. Som ett elektriskt stråk av begär och desperation. Det som legat dolt i hundratals år har vaknat igen.

Vattnet drar är första delen i en trilogi om en bygd som slits isär och som plågas av ett urgammalt förbund mellan människa och natur. Och vad händer med människorna när bruket läggs ner och man är tvungen att klara sig själv?

Och sist men inte minst De försvunna böckernas bibliotek av Kristoffer Leandoer
Lyssna! Hör du? Ett mummel, ett sorl, ett gällt skrik.
Det är böckerna som pratar. Varenda en av dem. Ett antikvariat på rätt sida floden. Lukten av papper och uttorkat skinn, bortnötta förgyllda bokstäver, halvfranska band. Dammet som sakta virvlar i solen …
I de försvunna böckernas bibliotek är det tystare, men om du lyssnar noga kan du fortfarande uppfatta rösterna. Vår berättare är en före detta antikvariatsarbetare och förlagsredaktör; den siste läsaren av författare och verk som fallit i glömska. Minns du den franska symbolisten Aurélien de Kempff? Inte? Hur är det med Sol B. Johnson, vietnamveteranen som skrev hårdkokt om våld, hämnd och rättvisa, och den geniförklarade unge norrlänningen Jon Lundström som idoliserade honom?
I dag är ingen av dem läst; deras böcker är meddelanden som upphört att gälla. I tretton sammanlänkade berättelser söker vår berättare upprätta en rad bortglömda författarskap och tar samtidigt med oss på en vindlande resa genom litteraturens och läsandets historia.

Men hur är det egentligen… är detta böcker och författare som finns, eller som vi har hört finns och gör levande genom vårt återberättande? 🙂

Det här är en bok som ska läsas sakta och försiktigt, med eftertanke. En bok är just bara en bunt papper till någon läser den, och speglar sig själv i berättelsen.

Böcker är vårt kollektiva minne, som vi inte bör välja bort. Alla sorter får finnas och allt kan hända. Tar vi bort delar förlorar vi helheten och sammanhangen. Som Kristoffer sa, om man tar bort en stormvind ser människorna som lutar sig mot vindbyarna rätt tokiga ut…

Alla dessa böcker vill jag läsa! Gör det du med!

Inlägg 71/100 i utmaningen #blogg100

 

Bloggtips – The Book Pond

Tips om lite andra bloggar jag tycker om, som skriver om böcker. Bara en kort introduktion, så att du blir nyfiken!
Dagens tips – The Book Pond
Så här beskriver hon sig själv: Lagom ung bokbloggare, runtflyttare, Duchess (av Lomma), ironisk, excelnörd, maka, tvåbarnsmoder, kaffedrickare, läsare, IT-konsult. Läst i princip alltid, recenserat sedan 1985, på nätet sedan 2003. Läser ojämnt, men bra.
In och botanisera! Här finns mycket.. ända från 1985 som sagt! 🙂

Inlägg 70/100 i utmaningen #blogg100

Fåglarna på Dramaten

Eftermiddagens nöje, Fåglarna på Dramaten, en dramatisering av Tajei Vesaas roman med samma namn. Vesaas (1897-1970) är en av den norska litteraturhistoriens giganter och var många gånger tippad och föreslagen nobelpristagare i litteratur.

Mattis lever i en stuga vd vattnet med sin syster Hege. De har ont om pengar, men Mattis har svårt att finna sig tillrätta med något arbete. Han identifierar sig mer med den hemlighetsfulla morkullan som far över husets tak om nätterna och står kanske närmare naturen än människorna. När Mattis hittar sysselsättning som färjekarl möter han Jörgen, som flyttar in i huset. Systern och Jörgen blir snart ett par – vilket får Mattis värld att rämna. Kampen om systern uppslukar hela hans liv.

Det här är vackert, poetiskt, långsamt och eftertänksamt. Och Magnus Roosmann genomför ett mästarprov i huvudrollen. Porträttet av den underlige Mattis – en andlig kusin till John Steinbecks Lennie från ”Möss och människor” som en av vännerna sa – är helt exempellöst, varmt och inkännande, men med mörka och olycksbådande undertoner. Scenografin understryker det enkla men ändå komplicerade.

Tolkningen av Mattis är som en kärleksförklaring till alla särlingar i världen, de som inte passar i, de som behöver tas om hand. Var får de plats i dagens samhälle? Eller för den delen i våra egna liv? Hur mycket ska vi offra oss och ta om hand? När är vi kvitt?

Och fåglarna ja… det handlar om en morkulla. En väldigt viktig morkulla.

Gå och se!

Inlägg 69/100 i utmaningen #blogg100

Som jag vill eller som du vill?

En tankelördag.

Jag har haft som motto att jag vill behandla andra så som jag själv vill bli behandlad. Med det menar jag att jag vill vara bra mot andra människor. Jag vill vara öppen och tillåtande, snäll och givmild. Jag försöker oftast att tänka på detta, att göra det jag själv vill att någon ska göra mot mig och säga det jag själv vill höra. Och så blir jag förvånad när det inte funkar… 🙂

För det är ju som ni säkert vet inte alls så det ska sammanfattas… Jag ska naturligtvis sträva mot att behandla andra så som DE vill bli behandlade. Göra det som bekräftar dem, säga det som de vill höra. Det svåra här är ju att veta och förstå hur det förhåller sig hos de andra.

MEN, det är självklart inte så enkelt. Livet tenderar ju att aldrig vara det tycker jag. Jag tror att det är en blandning av dessa båda hållningar som är grejen. Att visa med mina handlingar vad jag tycker är viktigt, och samtidigt visa att jag är öppen för den andras behov och önskningar.

Och tricket är väl att försöka vara sann om och mot sig själv? Inte tolka. Inte spela. Inte låtsas.

Eller hur tänker du?

Inlägg 68/100 i utmaningen #blogg100

I det blå

Eller… man kan aldrig vara nere med en ballong!

Inlägg 67/100 i utmaningen #blogg100

Livet

En dag med mina fina.
En sommardag på våren. En dag då livet bara pågår och nuet är det viktiga. Att klappa ett får, att gunga till man tröttnar, att klättra upp på varje sten man går förbi, att sitta på bryggkanten och kasta små stenar i vattnet och lyssna på plopp-ljuden… Och aldrig höra eller säga: kom nu vi har bråttom. 
Inlägg 66/100 i utmaningen #blogg100