Livbåten av Charlotte Rogan är en mycket intressant bok, men den fångade mig inte riktigt. Den kräver nog långsam läsning för att komma till sin rätt, jag hade kanske lite bråttom. 🙂
Efter att i hemlighet ha skrivit hela sitt vuxna liv debuterade Charlotte Rogan hösten 2012 och toppade plötsligt försäljningslistorna i USA och Storbritannien. Få, om några böcker, har under de senaste åren fått samma hänförda gensvar av den amerikanska kritikerkåren. Livbåten har redan översatts till mer än 25 språk.
Omslaget är väldigt vackert! Bilden gör det inte rättvisa. Boken är lite utformad som en dagbok, med ett rött läsmareringsband (heter det så?). Det är charmigt.
Så, till historien:
1914 förliser oceanångaren Empress Alexandra på väg från ett Europa på väg in i krig till Amerika. I en av livbåtarna, som är byggd för betydligt färre, trängs 39 personer.
Redan de första minuterna i det kaotiska havet måste de välja bort att hjälpa för att själva överleva. Under dagarna som följer tvingas de klara sig på någon enstaka fisk och det regnvatten som faller. Alla klarar det inte. De tvingas också fortsättningsvis till många moraliska överväganden och oerhört svåra val.
Den unga Grace är huvudpersonen och hamnar i en maktkamp som visar på de överlevnadsinstinkter vi har. Hur långt är vi beredda att gå för att överleva? För att någon ska överleva måste andra dö?
Allt utgår ifrån Graces syn på det som hänt och mycket av de hon skriver om är lösa trådar som lämnar frågetecken och öppet för vidare funderingar. Vad har egentligen hänt på fartyget? Vem är hon, Grace? Förstår hon sin roll i skeenden, manipulerar hon oss med sin beskrivning? Vad är det egentligen som händer där i båten och efteråt?
Prologen avslutas rafflande: ”Jag var ställd inför rätta —och jag riskerade dödsstraff. Jag var tjugotvå år gammal. Jag hade varit gift i tio veckor och änka i mer än sex.”
Boken är skriven i dagboksform, det är kanske det jag har svårt med. Historien blir lätt ytlig och känslobefriad. Vi får höra om det oerhörda lidandet i livbåten, men det fångar mig inte. Språket är snyggt och väl anpassat till tiden. Det är en ung kvinna i början av 1900-talet som skildras och som berättar, vilket förstås också bidrar till en stämning.
Vi pratade om boken i morse i Breakfast book club (läs Margaretas gästblogginlägg) och hade mycket olika uppfattningar, det är roligt! Från ”fantastisk” till ”så där”. Men vi var nog alla ense om att det är en läsvärd bok som tar upp intressanta frågor att diskutera.