Onda själar av Eino Hanski (utgiven 1981). En författare och skulptör, född i Sovjet och som flydde till Sverige 1945. Han debuterade som författare 1965 och skrev en mängd böcker om framförallt ryska och karelska livsöden.
”Det finns ett litet antal mentalfall, vars sjukdom — kan leda till antisociala störningar — såsom störande av den allmänna ordningen, utspridandet av förtal —. Oftast är de personer som lider av schizofreni eller en paranoisk patologisk utveckling av personligheten —. Den skenbara normaliteten hos dessa personer, när de begår samhällsfarliga handlingar, begagnas av den antisovjetiska propagandan i lögnaktiga påståenden att dessa personer inte lider av sinnessjukdom.”
Dessa rader är hämtade ur en skrivelse till väst från psykiater- och neurologförbundet i Sovjet.
Orden talar för sig själva. Och de ger en oerhörd tyngd åt Eino Hanskis bok, som skildrar hur en individ som sitter inspärrad på ett sovjetiskt mentalsjukhus, som en följd av att ha fällt misshagliga yttranden angående staten. Han ges dock en respit från medicineringen, och får som ett led i ett psykiatriskt experiment tillgång till penna och papper. Man vill se hur han förmår att uttrycka sig. Medan han hämtar sig från drogernas nedbrytande verkan börjar han skriva på ett hemligt dokument. Han skriver om de märkliga människorna och miljön omkring honom, om ondskans mekanism, och om det godas omöjlighet på jorden. Någon gång också om den sällsammaste av drömmar, paradiset…
Det här är en bok som när jag läste den berörde mig oerhört mycket. En riktig ögonöppnare. Jag drabbades av den avskalade beskrivningen av Sovjetunionen och hur man behandlade oliktänkande, eller kanske helt enkelt tänkande. Om Sovjets krig mot Afganistan, som jag visste väldigt lite om. Och om vad krig gör med människor.
Den har en hedersplats i min hylla, men jag tänker inte läsa om det. Jag vill behålla känslan av att få se en annan värld genom en annan människas ögon. Precis det som bra öcker gör så bra.