Ja.. inte hon i East End. 🙂 Den här håller till i allra nordligaste Finland i slutet av andra världskriget, före och under Lapplandskriget.
Barnmorskan av Katja Kettu är en säregen bok på många sätt. Författaren Katja Kettu är själv uppvuxen i norra Finland, i Rovaniemi, och detta är hennes tredje bok. För Barnmorskan har hon tilldelats Runebergspriset i Finland med motiveringen att den är ”kroppsligt, köttsligt, äckelrealistiskt såväl till sitt innehåll som till den språkliga utformningen men samtidigt ger den nordliga naturen och språkets rikedom romanen ett stänk av magisk realism.”
Här kan du se en intervju med Katja Kettu. Hennes översättare Janina Orlov, som också bland andra översätter Sofi Oksanen och Rosa Liksom, intervjuar.
Som sagt, berättelsen utspelar sig i norra Finland 1944-1945 i Petsamo-området där Finland, Norge och Ryssland möts. Kärlekshistorien mellan Vindöga, en självlärd barnmorska, och SS-officeren Johannes är grunden. Vi får följa Vindöga i hennes gärning som barnmorska, hennes olycka i att vara övergiven, hennes näst intill blinda kärlek till Johannes. Och allt i en vildmark som både ger och tar, där civilt och militärt blandas, där lojaliteter skiftar och de starka överlever.
Det som är alldeles speciellt med denna bok är språket. Om jag skulle välja ett ord för att beskriva det skulle jag säga… mustigt. Men det räcker inte. Orden beskriver nästan fysiskt sin betydelse, det är jordigt, blodigt och äckligt. Det är nästan så att en ryggar lite och vill värja sig. Men samtidigt väldigt poetiskt och nästan magiskt. Jag kom vid något tillfälle att tänka på filmen Wuthering Hights som gick upp på bio för något år sedan. Samma känsla. Vinden, regnet, leran, nöden, kärleken…
Jag tänkte också på Ester i Lena Anderssons bok Egenmäktigt förfarande. Vindöga älskar på samma sätt sin Johannes, Johannes som är skadad av krigets ondska och därför inte har förmågan (till skillnad från Hugo) att älska henne tillbaka på samma sätt. Oförtrutet så hoppas hon, önskar och drömmer. Lägger sina känslor i Johannes knä och han förmår inte alltid att ta till sig dem.
Jag fick kämpa i början. Jag var lite obekant med Lapplandskrigets skeenden under den här tiden i norra Finland och det försvårade förståelsen lite. Jag var tvungen att ta paus och läsa på, vilket förstås även berikar historien. Hon har också valt att hoppa mellan platser, personer och tid i de olika kapitlen. Det är inte kronologiskt på något sätt. Många människoöden vävs samman till en helhet men det är ibland svårt att hänga med. En eller två av de dimensionerna hade kanske räckt och därmed underlättat något.
Men det är väl värt att kämpa på, väl inne i handlingen är det svårt att sluta läsa. Språket såväl som personbeskrivningarna och de väldigt jordnära beskrivningarna av krigets fasor och kampen för överlevnad och kärlek, håller en kvar till sista meningen. Historien, men kanske framför allt Vindöga, lever kvar med mig ett tag till.
Vi ska prata om boken i bokcirkeln Under Kastanjen i februari, det ser jag mycket fram emot. Här finns en hel del att diskutera, att vända och vrida på.