Kungliga biblioteket – Som ett sandkorn

Har vi kanske alla en relation till henne? Alltså, med alla menar jag nu kanske mest jämnåriga med mig…

Hon ”föddes” samma år som jag och jag träffade henne genom min pappa som läste Agent X9. Ja, ni fattar. Modesty Blaise.

KB:s utmärkta blogg Om samlingar och bevarande skriver idag om henne. Roligt och intressant! Hon har en levande förebild, det visste jag inte, en flicka författaren stöter på i Iran.

Modesty Blaise resa startar därför som föräldralöst barn, så traumatiserad av kriget att hon har glömt var hon kom ifrån, som rymmer från ett flyktingläger i Grekland. Hon vandrar runt i Nordafrika, mellanöstern och Sydeuropa.

Aktuellt nu som då. En tid av osäkerhet och flyktingströmmar.

Dags att leta fram några seriealbum tror jag.. 🙂

Jag har hittat en skatt!

Och oj vilken skatt!

Kungliga biblioteket har en väldigt fin blogg som heter Om samlingar och bevarande. Jag råkade hamna där igår och fick läsa om Månadens förstaupplaga: Småtrollen och den stora översvämningen (1945). Och jag insåg att här är ju den allra FÖRSTA Muminboken! 🙂

Via bloggen klickade jag mig vidare till en hel skattkista. Hos YLE, Finlands public servicebolag för radio och tv. De har samlat en hel hög uppläsningar av Mumin-historier. Och uppläsaren är… Tove Jansson själv!

(Tillägg: Och Anna på Och dagarna går.. uppmärksammar mig på att alla ljudspåren nu går att lyssna på digitalt via streamingtjänster som Spotify, Storytel och Apple Music (lista med direktlänkar hos Anna))

Jag lyssnade direkt på just Småtrollen och den stora översvämningen. Jag visste inte om den sedan tidigare. Den är skriven 1945 och då är allt lite annorlunda, Muminvärlden har inte funnit sin form, trollen är inte riktigt som vi känner igen dem. Men ändå så likt. Där finns temat med familjen som splittras och återförenas, hemlöshet och återkomst som går igen i olika versioner i alla efterföljande muminböcker. Spänningen mellan trygghet och skräck, fridfullhet och katastrofer finns där också.

Mitt förhållande till Mumin började nog med Mumindalen som julkalender 1973. Jag minns fortfarande mycket från den serien och alla de härliga rösterna. (nostalgisk!)

När mina egna barn var små var vi i Muminvärlden i Nådenal, ett fantastiskt ställe. Vi gick en sagostig genom skogen och fick träffa Morran (jösses vad läskigt!), vi kramade Mumintrollet utanför det blå huset, vi satt på TooTickis brygga och fick se den arga, arga Lilla My på teater (på finska!).

En reflektion: Då var historier för barn inte så tillrättalagda. Det fanns tydliga känslor i de olika karaktärerna. Det fick vara läskigt och obehagligt, sorgligt och ledsamt. Allvaret fick ta plats, liksom lekfullheten. Jag gillar det.

Vilken Mumin-bok är din favorit?

Inlägg 2/100 i utmaningen #blogg100 #blogg100bok