”Det var länge sedan jag slutade prata.” Så börjar den här berättelsen och den gör ont i själen. Ellens tystnad skriker från sidorna.
I Välkommen till Amerika möter vi en familj på randen till katastrof.
Berättelsen rör sig i ett litet område, Ellens omedelbara närhet, med utvikningar i minnen från hur det brukade vara. Både ljusa och mörka minnen. Det är extremt på ett väldigt lågmält sätt.
Familjen som rasar i takt med att pappans psykiska sjukdom förvärras. Oförmågan hos de vuxna att klara av att hantera det. Lättnaden, och skuldkänslorna, när pappan så småningom dör i ensamhet.
Sa jag att jag inte tänkte på sjukdomen? Det var fel Det var som att alla tankar landade där. De är ingen enkel sak att växa upp.
Ellen försöker hantera verkligheten på det sätt hon kan, genom att kontrollera sig själv, hon slutar prata. Hennes bror väljer att stänga in sig, spika igen dörren till sitt rum, och försjunka i musiken. Mamman, skådespelerskan, försöker bortse. Hon fokuserar på sitt arbete och hoppas att allt ska bli bra. Hon upprepar för sig själv och andra, som ett mantra, ”Vi är en ljus familj!”
Det här är en stor berättelse i litet format. Orden är genialiskt formade och håller mig fast i berättelsen. Det blir inte sentimentalt, det blir inte dömande, det blir bara bra.
Låna på biblan, köp den hos din lokala bokhandlare eller kanske hos Adlibris eller Bokus.