”Vänta inte. Livet börjar aldrig.. det tar bara slut.” Det säger Jim till sin dotter Jackie. Jim som levt ett tag på Beckomberga och Jackie som nästan växte upp där. För att vara nära sin pappa, rädda honom, hjälpa honom?
Vi får också bland andra möta Olof som levt i stort sett hela sitt liv inlåst och nu ska förbereda sig för ett liv utanför Beckomberga.
Sara Stridsbergs Beckomberga – ode till min familj, är en bok som gick rakt in i mitt hjärta. Ibland träffar böcker mitt i prick.
Den främsta anledningen är förstås att detta är en mycket bra och välskriven bok om ett angeläget ämne. Hur stöttar vi de allra svagaste i samhället? Hur älskar vi och håller fast vid hoppet? Men för min del också mitt i prick på grund av att mycket jag möter i historien finns nära mig, i mig, och är väldigt personligt.
Berättelsen består av en blandning av många korta kapitel, en del bara ett stycke, med nedslag i några individers liv vid olika tillfällen under en lång tid. Det finns också historiska tillbakablickar och delar som dokumentärt beskriver hur Beckomberga kom till och avvecklades.
Stridsberg beskriver Stockholm, naturen, stämningarna, ljuset och lukterna helt magiskt! Gränsen mellan friskt och galet suddas ut. Språket böljar och kvillrar, lockar oss vidare in i berättelsen som kan kännas trådlös, men inte alls är det. Det väldigt jordnära och verkliga, livet och döden precis som den är, förmedlar hon nästan poetiskt mjuk och känsligt.
Det är en vacker bok, som förmedlar en annan bild av Beckomberga än den vi är vana vid kanske. Den skildrar livet och människorna som fanns där. De som flyttade därifrån och de inte gjorde det.
Det var länge sedan jag grät så mycket när jag läste en bok. Var beredd med näsduken! Men läs, för tusan läs! Jag tror att denna bok kan ge Kristina Sandbergs Liv till varje pris, en match till Augustpriset!
Förlagets text – ”När Jimmie Darling kommer till Beckomberga mentalsjukhus börjar hans dotter Jackie tillbringa allt mer tid där och när modern reser till Svarta havet blir sjukhuset hela hennes värld. Där finns läkaren Edvard Winterson som varje natt tar med sig Jim och några utvalda patienter till sina stora fester vid Lill-Jansplan, där finns Inger Vogel som rör sig på gränsen mellan ordning och ödeläggelse och Sabina med sina pärlor och sin bedrövelse. Där finns också Paul och kärleken, det verkliga vansinnet.
Beckomberga – ode till min familj är en berättelse om drömmen att hålla någon kvar i ljuset som aldrig riktigt har velat vara där, om skräcken och längtan efter att falla. I Sara Stridsbergs bedövande vackra roman är mentalsjukhuset intill Judarskogen både en monstruös ängel och en gammal utopi om att fånga den som faller.”
