Jag tänker rätt mycket på det här med hembygd. Vad innebär det egentligen?
Jag är stadsbo, uppvuxen i förort med nyckel runt halsen och badbuss på sommaren. En av de allra bästa dofterna är fortfarande ljummet sommarregn på varm asfalt.
Men på något sätt finns naturen i mig ändå. Föräldrar med kolonilott grundade kanske det hela. Att åka med pappa ut i skogen och plocka svamp, det var lugnet i en annars lite stökig tillvaro.
Med mina barns far fick jag Västerbottens inland, älven och fjället. Det finns kvar i mig.
På senare år har jag hittat vandringslederna och skärgården. Genom nya vänner har jag lärt mig var jag hittar smultronställena, hur jag tar mig mellan öarna. Kombinationen av vatten och skog är så perfekt.
Men staden är också min. Gatorna, torgen, stenhusen, människorna. Då menar jag inte trängseln och stressen, den tror jag vi alla vill slippa. Jag lämnar gärna rusningen och hittar smågatorna, prången, lugnet. Jag tröttnar aldrig.
Men var är min hembygd? Är det kanske där mina människor finns?
Spelar det roll? Var är din hembygd?
Inlägg 44/100 i utmaningen #blogg100