Den här tycker jag om! Jag tycker i och för sig om det mest Alakoski skriver. Tycker om, men kanske inte alltid med glädje utan också med sorg. Hon skriver om alldeles vanliga människor, i det alldeles vanliga livet när det vanliga innebär svårigheter av olika slag. Omsorgen är precis det.
Nästa gång Pernilla får frågan ska hon ta mig fan skrika ut att man måste vara mirakulöst förstående inför de boendes olika egenheter och att det liksom är det som är det fantastiska med jobbet. Att begripa sig på sjukt sjuka människor som har röster och som uppfattar sina kroppar på ett annat sätt än friska människor. Som inte fungerar som vanliga människor men som ändå har samma mänskliga värde. Och om man inte lyckas med just det, att se var och en för vad den är så sköter man inte sitt jobb. Och då ska man som Carol jobba med siffror, inte m ed människor.
Det är välskrivet, nära och strålande!
