Vilken historia!
Udda av Sara Lövestam fångade mig från första raden, genom partikelverben, till insikterna om att udda är väldigt relativt.
Vi får möta Martin, Paula och Lelle. Alla på olika sätt ”udda” i våra ögon, men kanske främst i förvissningen att annorlunda är udda.
Martin tänder på amputerade kvinnor. Paula har noll och ett halvt ben och en uppväxt i fosterhem. Lelle älskar kvinnor och njuter av dem som smågodis. Och till detta kommer tre medelålders kvinnor på en kemtvätt i Sveg.
Och mitt i allt ihop; hur är det egentligen med partikelverben?
Alla karaktärer i boken beskrivs med värme och medkänsla, jag tog dem till mig direkt. Humor är en viktig ingrediens precis som omtycksamhet (vilket underbart nyord!) Det är lätt att lägga det udda åt sidan och bara läsa om människorna, livet och verkligheten. Det blir inte alltid som man tänkt, oftast inte faktiskt, och denna historia inger hopp om att det går alldeles utmärkt ändå.
Jag funderade en hel del kring begreppet udda. Jag lever själv i ett sammanhang där udda är som normalt. Mina människor är av alla olika slag, och många av dem av slag som av andra skulle kallas udda. Men jag förstår mycket väl att udda kan vara svårt och skrämmande, och att udda ligger väldigt mycket i uppfattning och känslor. Även den som uppfattar sig som udda kan vara fast i ett tankesätt som är ens eget. Paulas och Lelles diskussioner om vem som är mest udda är verkligen intressanta!
Jo.. språket! Ja, ni som läst Lövestam tidigare vet ju. Helt magiskt, föränderligt, knivskarpt och ömsint.
Läs, läs, läs! Sveps med av en historia om kärlek, vänskap, svek, hopp och tro… som inte alls är udda.
Låna på biblan eller köp, helst på lokal bokhandel men även på Adlibris eller Glansholms.