Den här sommaren har det blivit många böcker. Och en del stannar kvar i tanken längre än andra.
Jag råkade ha Vattnet i Mars av Mikael Fant i min ägo så den blev en av de utvalda. Jag var inte så sugen på den från början, den var fådd och hade liksom inte fångat mitt intresse så jag började läsa med lite skepsis… men ack vad fel jag hade!
Vattnet i Mars är en berättelse om relationer, om familj, om sorg och omsorg, och om att allt inte alltid blir som planerat. Som Jonna, som är barnbarn och tecknar historien, säger: ”Det är viktigt att kunna glädjas över att allt inte blir som man tänkt sig alltid, tillvaron är så mycket påhittigare än man själv är.”
Vi får träffa Familjen Aronson från Nedansjö i närheten av Matfors i Medelpad. Vi får möta flera generationer som lever med en gemensam historia i bagaget. Historien börjar med död och slutar med födelse och ett dop, och däremellan hittar vi livet. Titeln anspelar på en dikt som mormodern skrivit och som har en central roll i berättelsen. En fantastisk dikt som är värd sin egen berömelse!
Författaren ger sin röst åt flera personer i familjen, var och en får sitt eget kapitel, och han gör det med bravur. Fantastiska personbeskrivningar! Det är inte samma historia som berättas ur olika perspektiv utan vi får lära känna människorna, historien och olika situationer i deras liv, med varje karaktärs unika röst. Men han lyckas också lägga in små händelser som länkar ihop det hela till ett sammahang. Jag tycker att SvD:s rescensent säger det välidgt bra, att det är lite som ett avlångt panoramafoto. Det måste ses i sektioner, men bildar en helhet om man håller det tillräckligt långt ifrån sig.
Som läsare dras man omedelbart in i berättelsen – den första personen som beskrivs är Edvin, morfar, som mist sin fru och inte riktigt vill acceptera det. Jag älskar Edvin och att han får behålla sin Inga tills dess att han i slutet är beredd att släppa henne! Sedan kommer Agneta, en av döttrarna, som jag inte gillar alls. Först blev jag irriterad på språket i beskrivningen av henne, tills jag insåg att det berodde på att det just handlade om en helt ny person, och det var henne jag inte gillade. Fascinerande hur författaren verkligen ger personerna sitt eget språk, ung som gammal, varje kapitel talar med egen röst!
Summa sumarum det här är en mycket läsvärd bok. Hoppas Mikael Fant inte dröjer länge med nästa!
Breakfast Book Club cirklar om boken den 24 september på Vetekatten!
PS. En fundering jag hade efter läsningen var om författaren hade någon ankytning till bygden, som är så väl beskriven. Jag fick klarhet i ett samtal med honom att så inte var fallet, innan boken skevs hade han aldrig varit i Medelpad. Otroligt! 🙂 DS.